Vi behöver mod

Jag har alltid sagt att jag är modig och egentligen inte så rädd för mycket. Jag tar tag i saker och det kan handla om sådant jag inte kan eller sådant jag kan. Jag tror gott om människor och jag utgår ifrån att det mesta ordar sig på något sätt.

Ändå. Ändå är jag hur rädd som helst. Jag är hur rädd som helst i situationer som jag har mer svårt för att hantera som inte handlar om fysisk rädsla, att inte bli bekräftad och att bli avvisad och lämnad ensam. Jag har funnit både många brutalt sofistikerade sätt att försöka slippa uppleva vissa känslor igen. Känslor som ändå åter och åter igen hemsöker mig och vill få mig att förstå hur farligt det är att åter uppleva.

Jag har ljugit. Jag har ljugit igen. Jag har inte varit snäll mot min familj. Jag har varit otrogen i jakten på bekräftelse, inte kärlek utan den där kicken av bekräftelse i en situation jag trodde att jag ägde. Jag har porrsurfat för att slilla min oro och bekräftat mig själv. Jag har misskött mitt jobb och inte funnits där för mina vänner allt för att stilla och få det jag trott jag saknat men ändå haft hela tiden och så nära att jag inte missat att se det.

Jag har inte varit snäll mot mig själv och kanske just för att jag haft så svårt för att älska mig själv. Jag har gjort det motsatta. Jag har skapat situationer som gjort att jag bekräftat min egen tes, tesen att jag inget är värd.

Jag saknade mod. Jag saknade mod att trots mina fel ändå ha modet att tåla mig själv. Jag saknade tillåtelse av mig själv rakt upp och ned och oavsett vad jag gör, känner eller tänker. Modet att våga se min egen historia i mig själv och ändå tycka att det är ok! Det är ok att vara den jag är. Idag är idag i morgon är i morgon och framför allt i går var i går.

Kanske är det just detta vi gör på Mansjouren vi lär oss tillsammans att ha mod att tåla oss själva.