När vi tillåter oss att släppa taget

Det finns stunder när vi inte längre står ut och allt för mycket energi gått åt att försöka hålla kontroll på det vi inte kan kontrollera. När livet hinner ikapp och det tomrum vi försökt fylla verkar bottenlöst. När sorgen över det vi hela vårt liv saknat aldrig infrias och vårt eget livsmönster upprepar sig. När vi slutligen inser att vi bär på ett arv som vi inte lyckats bryta.

Det är i dessa stunder när allt känns hopplöst som befrielsen kan komma. När vi känner att vi inte längre har något att förlora.

Först då blir der möjligt att erkänna våra egna svagheter och de fel vi gjort. Först då kan vi börja be om ursäkt. Först då inser vi att att vi själva inte är odödliga. Vi är lika dödliga som alla andra och det är precis det vi varit rädda för.

När vi nått denna botten kan det öppna sig något nytt. Något kan öppna sig som vi aldrig tidigare sett. Något befriande och rent. Något som kan kännas skrämmande till en början men ganska snart upplevs som självklart.

Befrielsen och lättnaden.

Allt handlade om att våga och att våga släppa taget om det som jag så envist hängt mig kvar vid.

I onsdags kunde vi på onsdagsgruppen skönja denna känsla när vi delade för varandra om varandra. Det blev magiskt.

När vi vågar så finns allt att vinna och inget att förlora.