manlighet och sårbarhet

Samtalsverkstan i torsdags kväll.
Det är semestertider och varmt och soligt. Trots det vackra vädret är vi ett litet gäng grabbar i olika åldrar som valt att träffas för att försöka samtala om "manlighet".Vad är manlighet? Vad innebär det för mig att jag är man?
Vi gör några försök att ringa in "mansrollen"; har det med självkänsla att göra, med själva könet, eller blir jag en man i en social och kulturell kontext?

Frågan väcker ännu fler funderingar, och snart övergår samtalet till att mer handla om den sårbarhet vi känner vid det första mötet, när vi står där ansikte mot ansikte med någon som vill lära känna oss. Kanske en blivande kärlekspartner och vän. Man upplever hur marken gungar, händerna skakar och hjärtat dunkar. Torr i munnen famlar man efter något att skydda sig bakom, en trygg roll, en fasad av självsäkerhet, en tuff attityd...

Upplevelsen berättar, att i det ögonblicket har känslorna helt tagit över, man känner sig skör och hur "omanlig" som helst. Benen vill springa iväg, men dom har blivit till spagetti och det känns som om man helst vill sjunka genom jorden.

Vi känner alla igen oss i situationen, och någon av oss kommenterar lite i förbifarten: "Nej, det finns fan inget större mod, än att just då bara stå kvar och andas, och erkänna, att även om jag är rädd, vill jag just då inte vara någon annanstans".

/ Göran

Etiketter: manlighet sårbarhet