I onsdags var vi 12 män som försökte lyfta på ett antal egna stenar.

Vi började som alltid med en kort genomgång var och en för att stämma av hur läget var. I rundan valde vi också att ta upp våra känslor omkring #metoo.

Kvinnor som blir och blivit utsatta av män, der är inte ok. Ingen tyckte något annat än att det inte är ok. På samma sätt som det inte är ok att kvinnor utsätter män.

På onsdagens möte satt män vars fruar flyttat med deras gemensamma barn och där de inte sett barnen på evigheter. På mötet fanns män som inte vet riktigt var de ska göra av med alla sina känslor. På mötet var det män som blivit slagna av deras fruar. 


På mötet var de flesta överens om att vi på något sätt troligen en eller flera gånger skadat någon annan på ett eller annat sätt. Saker vi sagt, saker vi gjort kanske till och med sådant vi tänkt eller känt. En del av dessa har varit kvinnor. I gruppen satt förövare men definitivt också offer på ett eller annat sätt.

Det är bra att alla offer utsatta av män får möjlighet att ge sin röst hörd. Det är inte ok att vi män generellt utnyttjar ett övertag vi i stund har till annan. Övertag för att vi är starkare fysiskt. Övertag för att andra är beroende av oss. Övertag för att vi alltid haft detta manliga försprånget. Vi män behöver på många olika sätt se över våra värderingar och våra handlingar både enskilt och i grupp. Vi är medvetna att vi har en mängd fördomar att kämpa mot särskilt våra egna, inte bara i Sverige utan över hela världen. På mansjouren tar vi just dessa typer av steg för att komma oss själv närmare. Vi vet att det är från oss själva vi alltid måste starta även fast det är lättare att peka på vad andra gör eller inte gör. Det är våra egna tankar och handlingar som alltid är vårt första steg.

Vi vet att det är så lätt att bli dömd i förväg. Många av oss har varit med om detta i samband med seperationer. Dömda i förväg och anklagade för att vi slagit, misshandlat, varit ilskna, uppfattats som farliga för barnen osv. En del av oss har varit skyldiga en del inte men anklagelsen har ändå legat kvar som en blöt fillt för alla.
Med #metoo finns det en risk, som troligen inte är liten, att denna blöta filt lägger sig över alla män. Filten via sociala media, ja även via myndigheter, som anklagar utan en vettig möjlighet till att få försvara sig och få en rättvis hantering. Detta är inte ok.

Alla män är inte oskyldiga lika så inte alla kvinnor. Båda har på olika sätt ansvar. Mannen givetvis i sin handling utan tvekan men också kvinnan, särskilt i nära relationer.

Denna onsdag var det främst en kille som det var särskilt tufft för. Han kunde sedan ett tag tillbaka ställa sig i samma led som de som behövde säga #metoo. Vi har i vår mansroll matats med att man inte slår en kvinna och att man ska stå ut när en kvinna slår. Vi försvarar oss inte ens, än mindre anmäler.

Denna onsdag var en onsdag där vi alla kände att vi behöver varandra och vi behöver fortsätta att ha dialog med varandra och andra män och med oss själva. Först då har vi en möjlighet att ta oss ur vår gamla kokong för att växa innifrån och ut till vackra kloka män med sunda värderingar.

/ Johan

Vi har troligen alla gjort misstag. En del har gjort större misstag andra mindre. Några har gjort väldigt grova misstag där vissa till och med strider mot landets lagar. Inte omöjligt att de flesta någon gång gjort det sistnämnda, ibland utan att kanske riktigt veta om det eller tar det för att det ändå är ok. 


Vi begår misstag och tokigheter på olika sätt. Vi säger konstiga saker till varandra, vi kommer i slagsmål, brusar upp, gör hemska saker och kommer med mängder av olika anklagelser och beteende. Mycket känslomässigt styrdt


Hur vi beter oss är styrt av vad vi har med oss från vår uppväxt, olika saker som hänt i livet, dagsformen, psykisk obalans, stress, psykisk sjukdom, missbruk, diagnoser och en mängd olika andra orsaker. Konsekvenser som ibland skapar beteenden som blir utöver det "normala". En del känner ånger efter och vill gottgöra andra inte.  


Om det inte är en väldigt grav personlighetsstörningar är jag övertygad om att de flesta inte vill vara som de gett uttryck för och därför nästan alltid känner skam. Personer, rent allmänt är ofta för det mesta helt ok men kan ändå ibland få svårigheter att hantera sina känslor på ett rimligt sätt. Stress, djup ilska, svår kränkning, posttraumatiskt besvär eller t.ex. personlighetsstörningar i samband med missbruka av alkohol kan få oss att helt ändra våra beteendemönster. Vi blir personlighetsförändrade. Människor med långvarigt missbruk är ett bra exempel på hur olika det kan vara hos personen när personen är nykter och personen när den är onykter. Det är verkligen två olika personligheter som doktor Jekyll och Mister Hyde. Den ena personen är lätt att älska den andra går det inte att älska. 


I mitt arbete med människor som hamnat lite snett i sina liv är just skillnaden mellan att vara en "normal" människa med "normala" beteenden och den som faller utanför dessa ramar hårfin. Det ena leder till det andra som till slut skapar ohållbara situationer. En del har ett fungerande nätverk och en tillåtande omgivning andra inte. En del har förmågan att söka hjälp för att komma till botten med sina egna problem andra saknar detta, oavsett samhällsklass. För de som vågar söka hjälp och vågar titta på sina egna beteende brukar det gå ganska bra för och leder oftast till att man hittat orsaker,  nya lösningar och vägar till ett bättre liv. För de som inte är beredda att reflektera över sina egna liv kan livet inland bli ganska torftigt. 


Det kvittar om vi är politiker, direktörer, arbetare, tjänstemän, pensionärer eller arbetslösa alla kan bli drabbade på samma sätt som vi kan bli drabbade av en förkylning. Allt handlar om vilken motståndskraft vi har för att hantera det vi blir utsatta för. 


Anders Borg är en offentlig person men han är också en vanlig människa. En vanlig människa av kött och blod som på samma sätt som alla andra kan göra misstag, grova eller mindre grova som får konsekvenser. Han, som vi andra, kan skada andra när vi gör våra misstag och han som andra får också stå för de misstag som man gör, som oftast. Det finns lagar som styr detta på samma sätt som det finna människor i vår omkrets som gillar eller ogillar det vi gör. Ibland blir vi förlåtna ibland inte. Som oftast behöver vi be om ursäkt när vi skadat andras person eller andras sak. En del kommer lättare undan andra döms i förtid. Som oftast skadar vi främst oss själva.


Jag vet att i samband med att personer har konstiga beteenden finns det oftast personliga tragedier bakom. För Anders Borg är det troligen på samma sätt. 


Vi kan alltid peka på andra och ha åsikter om vad andra gör. Oftast är det för att lindra våra egna tillkortakommanden och det egna lidandet. Vi tar oftast ställning utifrån den information vi fått från ett håll och fått en sida av saken, sällan får vi hela bilden. 


Jag hoppas, när jag gör tokiga saker att folk frågar mig vad det var som hände och väljer att se hela bilden inte enbart det man attraheras av att vilja se. 


Jag har gjort en mängd tokigheter och också blivit dömd av andra på olika sätt. Detta är inget jag idag funderar över utan mer tar lärdom av.


Vad har du gjort? 


Idag är en dag jag är tacksam för att jag är en människa som både kan se mina brister och min styrkor. Jag väljer att fokusera på det som får mig själv att växa. 

/ Johan

Jag är uppenbart en man. Om inte annat så går det att se på mig att jag är en man. Jag har hår på kroppen, mörk röst och så har jag en penis. I mitt födelsebevis står det också att jag är en pojke och jag har också uppfostrats som en sådan. Jag har även en syster och vi ser inte lika dana ut rent kroppsligt. Så då är jag en man.

Men hur blev det så här och varför blir det så självklart? Vad gör mig till man förutom det rent fysiska?

Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och en syster. Jag är storebror och jag hade min far som förebild för hur jag skulle vara som man och min mor när det gäller min längtan, attraktion och till det kvinnliga i mig. Båda formade mig socialt i kombination med mina hormoner, fysiska attribut och förväntningar. Jag lärde mig sakta ett bli den man jag är idag tillsammans med allt annat som livet givit mig fram till idag. Framgångar och misslyckanden (lärdomar) har format mig och fått mig att förhålla mig till mig själv och min omvärld.

Jag har begått en stor mängd misstag men jag har också lärt mig en himla massa saker. Framgångarna finns där men det är väldigt lätt att fokusera på misstagen även fast de är betydligt färre än mina framgångar.

Tidigt i min uppväxt lärde jag mig att familjelivet inte alltid var så spännande och kul. Familjen var dysfunktionell och detta hade båda mina föräldrar ärvt från sina respektive familjer. Jag kan idag se att beteenden som mina förfäder och förmödrar haft har gått i arv ända fram till min egen generation. Sociala arv som satt oerhört djupa spår i släktträden. Förebilder på hur män är män och hur kvinnor är kvinnor. I botten rädslor som präglat beteenden. För min del blev det rädslan för att bli själv, rädslan för att få vara genuin och skör och beteenden som följde där av för att undvika dessa rädslor. Jag läde mig att bli ilsken och jag lärde mig att bli medberoende. Jag lärde mig att bli otrogen och jag lärde mig att såra. Jag lärde mig att känna skuld och jag lärde mig att vara hemlig. Jag lärde mig givetvis också en mängd spännande och bra saker som att våga och att ta ansvar. Jag lärde mig att ta tag i saker och få lite som jag tänkte att jag ville. Jag lärde mig att vara charmerande och påhittig samt att bland annat kunna flirta.
Jag var tonåring på slutet av 60- talet och 70- talet så jag lärde mig att det var lite fult att leva upp till de mansideal jag haft som förebild. Detta skapade stor osäkerhet i mitt jagande efter rollerna att vara man, pappa och människa. Kanske är det först nu jag har landat i en del av mitt sökande.

Allt detta och en himmla massa annat skapad jag och detta har gjort mig till den man jag är just nu. Men jag har mycket kvar att lära och upptäcka.

Hur har det kommit sig att du är den man du är idag? Vad hände under resan och vad har gjort dig till dig? Vilken historia går du och bär på?

Skriv ner din livhistoria och berätta för dig själv hur det blivit att du är den man du är idag. Jag lovar det läker och ger dug en bra bild om dig själv. Respekt men också tacksamhet.

Ja det är synd om mig. Andra de har en massa vänner och jag har inga. Andra har så många olika saker att göra, jag har inget att göra. Andra planerar, fixar och har en massa olika människor att hälsa på, jag har inga. På frågan - Vad ska du göra på semester?... blir svaret en massa lögner som om, för jag ska inget göra. Människor är bruna när de kommer tillbaka från semstern jag är vit.

Så här kan vi hålla på både att tänka och ibland säga. Vi är så inne i hur synd vi egentligen tycker det är om oss själva just i situationer som dessa. Situationer där vi tror en massa om andra och deras situation samtidigt har vi ingen aning. Egentligen vet vi inte ett dugg mer än att vi tror. Om det hade varit så som vi tror att det är, är det samtidigt bra att andra har det bra eftersom motsatsen vore sorgligt, för dem. Jag blir inte mer lycklig av att andra har det dåligt.

På samma sätt är det olyckligt att jag inte har det bra men den frågan äger jag helt och hållet själv. Jag väljer vad jag vill göra när jag är ledig och jag väljer vem och vilka jag skulle vilja träffa. Jag väljer också att göra sådant som jag vill göra och hitta andra som kanske vill göra samma saker som jag.

Känslan är ibland att vi tycker synd om oss själva och det är ok att vi gör detta. Känner vi så ska vi också leva ut det. Det är ett val vi kan gör. Det är också ett val att sedan göra något åt den känslan av ensamhet. Jo ibland kan det kännas svårt men jag vet att det går att förändra och jag vet att jag som andra har liknande känslor på samma sätt som jag vet att det jag tror mig se inte alltid är det jag ser.

Livet är och allt som pågår är just livet även i stunder av besvärande känsla av ensamhet. Alla känner så här i stunder och det är ok. Det som på sikt kanske inte är ok är när vi fastnar i det men även det är egentligen också ok om det är det val vi gjort.

Gör vad du vill för det är ditt val. Känn vad du vill för det är ditt val. Tänk vad du vill för det är ditt val.

/ Johan

Jag känner kärlek och jag vill ha kärlek. Men högst av allt vill jag ge kärlek. Jag vill kunna ge kärlek till min mamma och min pappa. Jag vill kunna ge kärlek till min kvinna och mina barn. Jag vill kunna ge kärlek till mina vänner och egentligen ge kärlek till alla på denna jord.

När jag ger kärlek föder jag också kärleken inom mig själv. Där långt där inne finns min sköraste och mest genuina kärlek full av längtan och utan krav. Långt där inne. Men över all denna kärlek har mitt liv format mig till att inte öppet visa min kärlek, jag kan nämligen bli sårad.

Det kom en pojke och besökte mig några dagar under denna sommar. Jag känner honom sedan han var nyfödd. På något sätt talar han om för mig att han älskar mig i hela sitt hjärta och att vad jag än gör är jag värd att älskas av honom. Han försöker på alla sätt få mig att förstå att kärleken står över allt annat. Pojken som snart kommer att möta tonåren har under alla år visat vad han vill ha och vad han vill ge. Jag har inte kunnat undgå hans budskap. Ändå har jag svårt för att förstå och riktigt visa både kärleken till mig själv och kärleken till honom. Det är som om kärleken fastna på vägen och döltjs av fåniga regler, uppfostran och hårda tag. Att jag aldrig lär mig.

Vad är det i mig som format mig till den man och den far jag är idag? Vad hände under resan?

Jag ser vad jag är sprungen ur. Mina föräldrar hade ett bagage på samma sätt som mina fars- och morsföräldrar. Bagaget handlar om sviken kärlek. Kärlek som förvandlades till regler och kontroll. Kärlek som bytts ut till lögner och hemligheter. Ur detta kom jag. Detta arv fick jag ofrivilligt ärva och tyvärr valde jag till en början att förvalta det väl.

Pojken, som var hos mig ett tag ger aldrig upp och sakta sakta har jag börjat förstå att både jag och han är värda att älskas. Det är bara det att rädslan allt för länge fått stå ivägen. Egentligen ville jag då bara krama om honom och säga att jag älskar honom oavsett vad han gör för det var just det han lärt mig. Vi kramades länge.

Det finns en pojke i oss alla som vill få oss att förstå att kärlek är det enda som behövs.
/ Johan

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer