Idag är det den 22/8-18 och jag hade i min egen kalender lagt in att idag är det så klart start för samtalsgrupp på omsdagar för män.

I god tid och kaffet och tee är klart. T o m fått fram bröd och pålägg.

Ibland kommer det in män precis strax innan det ska börja. Ibland kommer någon in strax efter.

Ja ja. Jag sitter jär och väntar.

Hm ingen här och nu är det bara 2 min kvar till att klockan är 18.00. Var är alla?

Bäst jag kollar igen. Vad har vi sagt? I min kalender har jag lagt in .... inget datum alls för start. Ok kollar vår hemsida. Där står det den 29/8. Men det är det inte idag.

Aj då.

Mentalt var jag tydligen så förberedd att vi skulle starta denna onsdag så jag har inte ens brytt mig att kontrollera.

Detta är ett bra exempel på känsla och tanke och att de iblamd inte går hand i hand. Min intellekt litade fullt och fast på känlan och kontrollerade inte. Känslan fick styra och jag hade tydligen inte koll.

Nu sitter jag här på mansjouren och får en stund för mig själv för reflektion. Troligen var det så att jag väldigt gärna ville ha samtalsgrupp och träffa alla de män som kommer till oss.

För det är så att våra möten blir en gemenskap som vi delar. En gemenskap som handlar om att dela glädje och sorg. Tankar och känslor. Erkännande och tillåta oss för en stund vara nakna inför varandra. Allt för att inse att vi inte är ensamma. Allt för att vi ska förstå att vi gör så gott vi kan. Ingen, jag säger ingen har ett problem, en känsla, en tanke eller en handling som inte någon annan också varit med om. Vi är inte ensamma. Och just den gemenskapen är en av de viktigaste resultaten av våra möten. Vi är inte ensamma.

När vi har för mycket omkring oss eller väljer att inte då och då stanna upp finna det risk att vi glömmer eller inte har full koll. Olika typer av stress kan få vår kropp att stänga av viktiga delar för att ändå fungera och överleva.

Nej denna gång kände jag ingen stress utan jag hade inte kollat upp så jag får skylla mig själv.

Nu är jag mer tacksam för att jag fick min egentid.

Så för att påminna mig själv och andra startar onsdagsgruppen på Mansjouren efter sommaren först onsdagen den 29/8-18, 18.00-20.00.

Ha det bra där ute så ses vi då!
/ Johan

Jag känner mig lite tilltufsad för ett tag sedan. Det var så det kändes för några veckor sedan. Jag kände mig tilltufsad. Det var ok men det var lite så det kändes. Lite tilltufsad och missförstådd.

Tankarna for då iväg och jag skannade febrilt mig själv i vad jag gjort, när jag fick den där kritiken. Saker jag kanske sagt. Saker jag kanske gjort. Hade jag varit för dominant och rigid? Hade jag inte varit uppmärksam och lyssnat? Hade jag fått tilt eller vad var det som hände som gjorde att allt fick sådana konsekvenser?

Jag har förstått att jag sedan barnsben varit den personen som försökt se mina egna fel och gärna tidigt tagit på mig skuld. Det var på något sätt ett sätt att lösa familjehemligheten och få en förklaring till allt som hände. Då var det en heltäckande lösning men idag, nej nu fungerar den inte alls.

Känslan av tilltufsad är min egen men orsaken till det som skett är inte fullt ut mitt. Jag kanske var lite för okänslig och bestämd, jag vet att det utmanar andra. Jag kanske pekade med hela handen istället för att hitta sätt att samarbeta. Jag kanske förmedlade det jag ville ha sagt utan att förklara att det inte var jag som satte reglerna utan att jag var en budbärare. Jag var troligen osmidig.

Allt detta stämmer säkert och det mesta känner jag igen som en förbaskat trist repris. Det är som det ibland i vissa situationer kommer en osalig ande i mig. Den behöver jag än mer ta tag i.

Det är vissa rädslor i mig som spökar och som gör att jag antar ett särkilt mod.

Här skulle historien kunna ta slut. Jag ser vad som händer och jag reflekterar. Jag tar tag i min del oavsett vad den andra gjort, agerat eller reagerar över. Jag har slutat att peka på andra och valt att se min del, som jag även gjorde som barn. Skillnaden var då att jag även hade en massa åsikter om hur den andra skulle vara eller inte vara. Jag var väldigt mycket anklagande.

Peka på andra och anklaga leder mig ingen vart mer än att jag kanske får avreagera mig. Det är så klart ok det med bara jag inte fastnar där.

Självklart var det som hände inte enbart mitt fel men jag var en del av det. Den/ de andra hade sina delar utan att ha analyserat det mer kunde jag i alla fall se att delar av det definitivt inte var mitt. Vad det var så var det i alla fall inte mitt. Men det som var/ är mitt behöver jag ta tag i och jag behöver acceptera att det är så jag gör ibland i dessa situationer. Jag gör saker som får reaktioner och det gagnar varken mig eller någon annan. Det blir ett försvar som skadar.

Att inse allt detta kändes lite särskilt tilltufsande denna gång och kanske just för att jag kände igen allt från förr. Jag kände igen min ande, min osalige ande som ibland startar per automatik.

Jobbigt att se men nyttigt att ta i.

Känslan av att vara tilltufsad ökar min medvetenhet och min vilja att förändra. Känslan får mig att våga kliva ur då och möta nu. Att vara kvar kommer enbart att göra att jag åter igen kommer att känna sådant jag inte vill känna. Känslan av att skada och känslan av att känna mig tilltufsad.

Samtidigt är den nya process som jag just nu är i är ok rent av bra. Små steg framåt. Både viljan att förändra och förmågan att göra det men också insikten att jag faktiskt inte behöver och ska ta på mig allt.

En lättnad.

Ha en bra sommar!

/ Johan

- Det var henne fel!
- Om jag bara inte hade gjort det!
- Om pappa bara hade älskat mig!
- Hon låter mig inte träffa våra barn.

När vi väljer att inte släppa taget om den eller de som vi tycker gjort oss orätt slutar vi också att ta ansvar för det som sker.

Offret i oss kan ha en tendens att förgöra oss hela vårt liv. Ta makten och förgöra oss.

Enda sättet att vinna är att inte låta detta ske.

Genom att se sin egen del ökar möjligheten till förändring främst inne i oss själva.

Detta leder sedan till något nytt.

Vi har alla en del i allt som sker.

När vi inser att vi är en del av problemet är vi också en del av lösningen.

/ Johan

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen.

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama.

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet. De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap.

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn.

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss i min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap.

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat.

En God Jul på er alla!

Ta hand om er var och en där ute.

På onsdagsgruppen där vi män har samtal om våra handlingar och hur det känns och vad vi tänke, blev ämnet spontan för flera av oss ilska och frustration.
Efteråt kom jag att reflektera över min egen frustraion.
Först de senaste åren har jag i mig själv klarat av att identifierat att jag är en ilsk jäkel som ibland låter min egen frustration och min egen rädsla gå ut över andra.

Frustrationen har skapat mer frustration och definitivt skuld. Ingen ska behöva bli utsatt för den energi ilskan innehåller, inte ens jag.

Ilskan/ frustrationen är gammal, mycket gammal och jag är inte säker på att den från början skapades i mig själv utan jag fick den som ett arv. Ett arv som jag senare blev duktig på att förvalta.

Min pappa var ilsk och min mamma och vi barn blev offren. Vi lärde oss att bli medberoende i att förhålla oss till den ilskan.

För det var ilska och den var både kraftig och plötslig. Ilskan gjorde mig då både som ett offer och att känna sig undergiven av men den födde samtidigt egen ilska över att min far gjorde min mamma till ett offer. För då uppfattade jag det som att det enbart var hans fel eftersom han levde ut hela förövarregistret och min mamma blev utsatt. Vi barn blev också utsatta men jag såg det inte så då utan jag såg hur min mamma led.

Idag sitter jag kvar med ilskan i mitt knä och vet inte i stunder vad jag ska göra med den. Jag bär troligen på liknande frustration och liknande skuld som min pappa som i sin tur ärvt den från sin far, min farfar. På samma sätt som min mamma ärvde sin känsla av offer från sin mamma, min mormor.

Min egen frustration kan jag mer och mer känna föds från stress och brist på kontroll, kontroll på ett sätt som jag definitivt inte behöver men ändå jagar efter.

Kontrollen och stressen kan jag förändra för att inte föda ny energi för min ilska. Men vad är egentligen idag orsaken, nu när jag är vuxen?

Ilskan är, så som jag ser det just nu min spegling av mig själv av att jag försatt mig i en situation som jag känner ansvar för men samtidigt inte kan hantera. Jag tycker att jag ska vara på ett sätt men känslomässigt är jag varken där eller på det sätt jag önskar att jag bör var och det skapar frustration och känslan av att jag försatt mig i ett hörn och det finna bara en väg ut och det är att agera ilska. Det är som att hoppa frivilligt ut från ett stup och efter ett tag på väg ner i fallet upptäcka vilka konsekvenser fallet kommer att få men inte på något sätt kunna göra något åt det. Rädslan i form av ilska är det enda som finns kvar. En utdragen frustration av ett dåligt val.

Har du koll på din egen frustration och ilska?

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer