Jag känner mig lite tilltufsad för ett tag sedan. Det var så det kändes för några veckor sedan. Jag kände mig tilltufsad. Det var ok men det var lite så det kändes. Lite tilltufsad och missförstådd.

Tankarna for då iväg och jag skannade febrilt mig själv i vad jag gjort, när jag fick den där kritiken. Saker jag kanske sagt. Saker jag kanske gjort. Hade jag varit för dominant och rigid? Hade jag inte varit uppmärksam och lyssnat? Hade jag fått tilt eller vad var det som hände som gjorde att allt fick sådana konsekvenser?

Jag har förstått att jag sedan barnsben varit den personen som försökt se mina egna fel och gärna tidigt tagit på mig skuld. Det var på något sätt ett sätt att lösa familjehemligheten och få en förklaring till allt som hände. Då var det en heltäckande lösning men idag, nej nu fungerar den inte alls.

Känslan av tilltufsad är min egen men orsaken till det som skett är inte fullt ut mitt. Jag kanske var lite för okänslig och bestämd, jag vet att det utmanar andra. Jag kanske pekade med hela handen istället för att hitta sätt att samarbeta. Jag kanske förmedlade det jag ville ha sagt utan att förklara att det inte var jag som satte reglerna utan att jag var en budbärare. Jag var troligen osmidig.

Allt detta stämmer säkert och det mesta känner jag igen som en förbaskat trist repris. Det är som det ibland i vissa situationer kommer en osalig ande i mig. Den behöver jag än mer ta tag i.

Det är vissa rädslor i mig som spökar och som gör att jag antar ett särkilt mod.

Här skulle historien kunna ta slut. Jag ser vad som händer och jag reflekterar. Jag tar tag i min del oavsett vad den andra gjort, agerat eller reagerar över. Jag har slutat att peka på andra och valt att se min del, som jag även gjorde som barn. Skillnaden var då att jag även hade en massa åsikter om hur den andra skulle vara eller inte vara. Jag var väldigt mycket anklagande.

Peka på andra och anklaga leder mig ingen vart mer än att jag kanske får avreagera mig. Det är så klart ok det med bara jag inte fastnar där.

Självklart var det som hände inte enbart mitt fel men jag var en del av det. Den/ de andra hade sina delar utan att ha analyserat det mer kunde jag i alla fall se att delar av det definitivt inte var mitt. Vad det var så var det i alla fall inte mitt. Men det som var/ är mitt behöver jag ta tag i och jag behöver acceptera att det är så jag gör ibland i dessa situationer. Jag gör saker som får reaktioner och det gagnar varken mig eller någon annan. Det blir ett försvar som skadar.

Att inse allt detta kändes lite särskilt tilltufsande denna gång och kanske just för att jag kände igen allt från förr. Jag kände igen min ande, min osalige ande som ibland startar per automatik.

Jobbigt att se men nyttigt att ta i.

Känslan av att vara tilltufsad ökar min medvetenhet och min vilja att förändra. Känslan får mig att våga kliva ur då och möta nu. Att vara kvar kommer enbart att göra att jag åter igen kommer att känna sådant jag inte vill känna. Känslan av att skada och känslan av att känna mig tilltufsad.

Samtidigt är den nya process som jag just nu är i är ok rent av bra. Små steg framåt. Både viljan att förändra och förmågan att göra det men också insikten att jag faktiskt inte behöver och ska ta på mig allt.

En lättnad.

Ha en bra sommar!

/ Johan

- Det var henne fel!
- Om jag bara inte hade gjort det!
- Om pappa bara hade älskat mig!
- Hon låter mig inte träffa våra barn.

När vi väljer att inte släppa taget om den eller de som vi tycker gjort oss orätt slutar vi också att ta ansvar för det som sker.

Offret i oss kan ha en tendens att förgöra oss hela vårt liv. Ta makten och förgöra oss.

Enda sättet att vinna är att inte låta detta ske.

Genom att se sin egen del ökar möjligheten till förändring främst inne i oss själva.

Detta leder sedan till något nytt.

Vi har alla en del i allt som sker.

När vi inser att vi är en del av problemet är vi också en del av lösningen.

/ Johan

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen.

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama.

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet. De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap.

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn.

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss i min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap.

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat.

En God Jul på er alla!

Ta hand om er var och en där ute.

På onsdagsgruppen där vi män har samtal om våra handlingar och hur det känns och vad vi tänke, blev ämnet spontan för flera av oss ilska och frustration.
Efteråt kom jag att reflektera över min egen frustraion.
Först de senaste åren har jag i mig själv klarat av att identifierat att jag är en ilsk jäkel som ibland låter min egen frustration och min egen rädsla gå ut över andra.

Frustrationen har skapat mer frustration och definitivt skuld. Ingen ska behöva bli utsatt för den energi ilskan innehåller, inte ens jag.

Ilskan/ frustrationen är gammal, mycket gammal och jag är inte säker på att den från början skapades i mig själv utan jag fick den som ett arv. Ett arv som jag senare blev duktig på att förvalta.

Min pappa var ilsk och min mamma och vi barn blev offren. Vi lärde oss att bli medberoende i att förhålla oss till den ilskan.

För det var ilska och den var både kraftig och plötslig. Ilskan gjorde mig då både som ett offer och att känna sig undergiven av men den födde samtidigt egen ilska över att min far gjorde min mamma till ett offer. För då uppfattade jag det som att det enbart var hans fel eftersom han levde ut hela förövarregistret och min mamma blev utsatt. Vi barn blev också utsatta men jag såg det inte så då utan jag såg hur min mamma led.

Idag sitter jag kvar med ilskan i mitt knä och vet inte i stunder vad jag ska göra med den. Jag bär troligen på liknande frustration och liknande skuld som min pappa som i sin tur ärvt den från sin far, min farfar. På samma sätt som min mamma ärvde sin känsla av offer från sin mamma, min mormor.

Min egen frustration kan jag mer och mer känna föds från stress och brist på kontroll, kontroll på ett sätt som jag definitivt inte behöver men ändå jagar efter.

Kontrollen och stressen kan jag förändra för att inte föda ny energi för min ilska. Men vad är egentligen idag orsaken, nu när jag är vuxen?

Ilskan är, så som jag ser det just nu min spegling av mig själv av att jag försatt mig i en situation som jag känner ansvar för men samtidigt inte kan hantera. Jag tycker att jag ska vara på ett sätt men känslomässigt är jag varken där eller på det sätt jag önskar att jag bör var och det skapar frustration och känslan av att jag försatt mig i ett hörn och det finna bara en väg ut och det är att agera ilska. Det är som att hoppa frivilligt ut från ett stup och efter ett tag på väg ner i fallet upptäcka vilka konsekvenser fallet kommer att få men inte på något sätt kunna göra något åt det. Rädslan i form av ilska är det enda som finns kvar. En utdragen frustration av ett dåligt val.

Har du koll på din egen frustration och ilska?

I onsdags var vi 12 män som försökte lyfta på ett antal egna stenar.

Vi började som alltid med en kort genomgång var och en för att stämma av hur läget var. I rundan valde vi också att ta upp våra känslor omkring #metoo.

Kvinnor som blir och blivit utsatta av män, der är inte ok. Ingen tyckte något annat än att det inte är ok. På samma sätt som det inte är ok att kvinnor utsätter män.

På onsdagens möte satt män vars fruar flyttat med deras gemensamma barn och där de inte sett barnen på evigheter. På mötet fanns män som inte vet riktigt var de ska göra av med alla sina känslor. På mötet var det män som blivit slagna av deras fruar. 


På mötet var de flesta överens om att vi på något sätt troligen en eller flera gånger skadat någon annan på ett eller annat sätt. Saker vi sagt, saker vi gjort kanske till och med sådant vi tänkt eller känt. En del av dessa har varit kvinnor. I gruppen satt förövare men definitivt också offer på ett eller annat sätt.

Det är bra att alla offer utsatta av män får möjlighet att ge sin röst hörd. Det är inte ok att vi män generellt utnyttjar ett övertag vi i stund har till annan. Övertag för att vi är starkare fysiskt. Övertag för att andra är beroende av oss. Övertag för att vi alltid haft detta manliga försprånget. Vi män behöver på många olika sätt se över våra värderingar och våra handlingar både enskilt och i grupp. Vi är medvetna att vi har en mängd fördomar att kämpa mot särskilt våra egna, inte bara i Sverige utan över hela världen. På mansjouren tar vi just dessa typer av steg för att komma oss själv närmare. Vi vet att det är från oss själva vi alltid måste starta även fast det är lättare att peka på vad andra gör eller inte gör. Det är våra egna tankar och handlingar som alltid är vårt första steg.

Vi vet att det är så lätt att bli dömd i förväg. Många av oss har varit med om detta i samband med seperationer. Dömda i förväg och anklagade för att vi slagit, misshandlat, varit ilskna, uppfattats som farliga för barnen osv. En del av oss har varit skyldiga en del inte men anklagelsen har ändå legat kvar som en blöt fillt för alla.
Med #metoo finns det en risk, som troligen inte är liten, att denna blöta filt lägger sig över alla män. Filten via sociala media, ja även via myndigheter, som anklagar utan en vettig möjlighet till att få försvara sig och få en rättvis hantering. Detta är inte ok.

Alla män är inte oskyldiga lika så inte alla kvinnor. Båda har på olika sätt ansvar. Mannen givetvis i sin handling utan tvekan men också kvinnan, särskilt i nära relationer.

Denna onsdag var det främst en kille som det var särskilt tufft för. Han kunde sedan ett tag tillbaka ställa sig i samma led som de som behövde säga #metoo. Vi har i vår mansroll matats med att man inte slår en kvinna och att man ska stå ut när en kvinna slår. Vi försvarar oss inte ens, än mindre anmäler.

Denna onsdag var en onsdag där vi alla kände att vi behöver varandra och vi behöver fortsätta att ha dialog med varandra och andra män och med oss själva. Först då har vi en möjlighet att ta oss ur vår gamla kokong för att växa innifrån och ut till vackra kloka män med sunda värderingar.

/ Johan

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer