2017

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen.

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama.

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet. De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap.

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn.

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss i min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap.

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat.

En God Jul på er alla!

Ta hand om er var och en där ute.

På onsdagsgruppen där vi män har samtal om våra handlingar och hur det känns och vad vi tänke, blev ämnet spontan för flera av oss ilska och frustration.
Efteråt kom jag att reflektera över min egen frustraion.
Först de senaste åren har jag i mig själv klarat av att identifierat att jag är en ilsk jäkel som ibland låter min egen frustration och min egen rädsla gå ut över andra.

Frustrationen har skapat mer frustration och definitivt skuld. Ingen ska behöva bli utsatt för den energi ilskan innehåller, inte ens jag.

Ilskan/ frustrationen är gammal, mycket gammal och jag är inte säker på att den från början skapades i mig själv utan jag fick den som ett arv. Ett arv som jag senare blev duktig på att förvalta.

Min pappa var ilsk och min mamma och vi barn blev offren. Vi lärde oss att bli medberoende i att förhålla oss till den ilskan.

För det var ilska och den var både kraftig och plötslig. Ilskan gjorde mig då både som ett offer och att känna sig undergiven av men den födde samtidigt egen ilska över att min far gjorde min mamma till ett offer. För då uppfattade jag det som att det enbart var hans fel eftersom han levde ut hela förövarregistret och min mamma blev utsatt. Vi barn blev också utsatta men jag såg det inte så då utan jag såg hur min mamma led.

Idag sitter jag kvar med ilskan i mitt knä och vet inte i stunder vad jag ska göra med den. Jag bär troligen på liknande frustration och liknande skuld som min pappa som i sin tur ärvt den från sin far, min farfar. På samma sätt som min mamma ärvde sin känsla av offer från sin mamma, min mormor.

Min egen frustration kan jag mer och mer känna föds från stress och brist på kontroll, kontroll på ett sätt som jag definitivt inte behöver men ändå jagar efter.

Kontrollen och stressen kan jag förändra för att inte föda ny energi för min ilska. Men vad är egentligen idag orsaken, nu när jag är vuxen?

Ilskan är, så som jag ser det just nu min spegling av mig själv av att jag försatt mig i en situation som jag känner ansvar för men samtidigt inte kan hantera. Jag tycker att jag ska vara på ett sätt men känslomässigt är jag varken där eller på det sätt jag önskar att jag bör var och det skapar frustration och känslan av att jag försatt mig i ett hörn och det finna bara en väg ut och det är att agera ilska. Det är som att hoppa frivilligt ut från ett stup och efter ett tag på väg ner i fallet upptäcka vilka konsekvenser fallet kommer att få men inte på något sätt kunna göra något åt det. Rädslan i form av ilska är det enda som finns kvar. En utdragen frustration av ett dåligt val.

Har du koll på din egen frustration och ilska?

I onsdags var vi 12 män som försökte lyfta på ett antal egna stenar.

Vi började som alltid med en kort genomgång var och en för att stämma av hur läget var. I rundan valde vi också att ta upp våra känslor omkring #metoo.

Kvinnor som blir och blivit utsatta av män, der är inte ok. Ingen tyckte något annat än att det inte är ok. På samma sätt som det inte är ok att kvinnor utsätter män.

På onsdagens möte satt män vars fruar flyttat med deras gemensamma barn och där de inte sett barnen på evigheter. På mötet fanns män som inte vet riktigt var de ska göra av med alla sina känslor. På mötet var det män som blivit slagna av deras fruar. 


På mötet var de flesta överens om att vi på något sätt troligen en eller flera gånger skadat någon annan på ett eller annat sätt. Saker vi sagt, saker vi gjort kanske till och med sådant vi tänkt eller känt. En del av dessa har varit kvinnor. I gruppen satt förövare men definitivt också offer på ett eller annat sätt.

Det är bra att alla offer utsatta av män får möjlighet att ge sin röst hörd. Det är inte ok att vi män generellt utnyttjar ett övertag vi i stund har till annan. Övertag för att vi är starkare fysiskt. Övertag för att andra är beroende av oss. Övertag för att vi alltid haft detta manliga försprånget. Vi män behöver på många olika sätt se över våra värderingar och våra handlingar både enskilt och i grupp. Vi är medvetna att vi har en mängd fördomar att kämpa mot särskilt våra egna, inte bara i Sverige utan över hela världen. På mansjouren tar vi just dessa typer av steg för att komma oss själv närmare. Vi vet att det är från oss själva vi alltid måste starta även fast det är lättare att peka på vad andra gör eller inte gör. Det är våra egna tankar och handlingar som alltid är vårt första steg.

Vi vet att det är så lätt att bli dömd i förväg. Många av oss har varit med om detta i samband med seperationer. Dömda i förväg och anklagade för att vi slagit, misshandlat, varit ilskna, uppfattats som farliga för barnen osv. En del av oss har varit skyldiga en del inte men anklagelsen har ändå legat kvar som en blöt fillt för alla.
Med #metoo finns det en risk, som troligen inte är liten, att denna blöta filt lägger sig över alla män. Filten via sociala media, ja även via myndigheter, som anklagar utan en vettig möjlighet till att få försvara sig och få en rättvis hantering. Detta är inte ok.

Alla män är inte oskyldiga lika så inte alla kvinnor. Båda har på olika sätt ansvar. Mannen givetvis i sin handling utan tvekan men också kvinnan, särskilt i nära relationer.

Denna onsdag var det främst en kille som det var särskilt tufft för. Han kunde sedan ett tag tillbaka ställa sig i samma led som de som behövde säga #metoo. Vi har i vår mansroll matats med att man inte slår en kvinna och att man ska stå ut när en kvinna slår. Vi försvarar oss inte ens, än mindre anmäler.

Denna onsdag var en onsdag där vi alla kände att vi behöver varandra och vi behöver fortsätta att ha dialog med varandra och andra män och med oss själva. Först då har vi en möjlighet att ta oss ur vår gamla kokong för att växa innifrån och ut till vackra kloka män med sunda värderingar.

/ Johan

Vi har troligen alla gjort misstag. En del har gjort större misstag andra mindre. Några har gjort väldigt grova misstag där vissa till och med strider mot landets lagar. Inte omöjligt att de flesta någon gång gjort det sistnämnda, ibland utan att kanske riktigt veta om det eller tar det för att det ändå är ok. 


Vi begår misstag och tokigheter på olika sätt. Vi säger konstiga saker till varandra, vi kommer i slagsmål, brusar upp, gör hemska saker och kommer med mängder av olika anklagelser och beteende. Mycket känslomässigt styrdt


Hur vi beter oss är styrt av vad vi har med oss från vår uppväxt, olika saker som hänt i livet, dagsformen, psykisk obalans, stress, psykisk sjukdom, missbruk, diagnoser och en mängd olika andra orsaker. Konsekvenser som ibland skapar beteenden som blir utöver det "normala". En del känner ånger efter och vill gottgöra andra inte.  


Om det inte är en väldigt grav personlighetsstörningar är jag övertygad om att de flesta inte vill vara som de gett uttryck för och därför nästan alltid känner skam. Personer, rent allmänt är ofta för det mesta helt ok men kan ändå ibland få svårigheter att hantera sina känslor på ett rimligt sätt. Stress, djup ilska, svår kränkning, posttraumatiskt besvär eller t.ex. personlighetsstörningar i samband med missbruka av alkohol kan få oss att helt ändra våra beteendemönster. Vi blir personlighetsförändrade. Människor med långvarigt missbruk är ett bra exempel på hur olika det kan vara hos personen när personen är nykter och personen när den är onykter. Det är verkligen två olika personligheter som doktor Jekyll och Mister Hyde. Den ena personen är lätt att älska den andra går det inte att älska. 


I mitt arbete med människor som hamnat lite snett i sina liv är just skillnaden mellan att vara en "normal" människa med "normala" beteenden och den som faller utanför dessa ramar hårfin. Det ena leder till det andra som till slut skapar ohållbara situationer. En del har ett fungerande nätverk och en tillåtande omgivning andra inte. En del har förmågan att söka hjälp för att komma till botten med sina egna problem andra saknar detta, oavsett samhällsklass. För de som vågar söka hjälp och vågar titta på sina egna beteende brukar det gå ganska bra för och leder oftast till att man hittat orsaker,  nya lösningar och vägar till ett bättre liv. För de som inte är beredda att reflektera över sina egna liv kan livet inland bli ganska torftigt. 


Det kvittar om vi är politiker, direktörer, arbetare, tjänstemän, pensionärer eller arbetslösa alla kan bli drabbade på samma sätt som vi kan bli drabbade av en förkylning. Allt handlar om vilken motståndskraft vi har för att hantera det vi blir utsatta för. 


Anders Borg är en offentlig person men han är också en vanlig människa. En vanlig människa av kött och blod som på samma sätt som alla andra kan göra misstag, grova eller mindre grova som får konsekvenser. Han, som vi andra, kan skada andra när vi gör våra misstag och han som andra får också stå för de misstag som man gör, som oftast. Det finns lagar som styr detta på samma sätt som det finna människor i vår omkrets som gillar eller ogillar det vi gör. Ibland blir vi förlåtna ibland inte. Som oftast behöver vi be om ursäkt när vi skadat andras person eller andras sak. En del kommer lättare undan andra döms i förtid. Som oftast skadar vi främst oss själva.


Jag vet att i samband med att personer har konstiga beteenden finns det oftast personliga tragedier bakom. För Anders Borg är det troligen på samma sätt. 


Vi kan alltid peka på andra och ha åsikter om vad andra gör. Oftast är det för att lindra våra egna tillkortakommanden och det egna lidandet. Vi tar oftast ställning utifrån den information vi fått från ett håll och fått en sida av saken, sällan får vi hela bilden. 


Jag hoppas, när jag gör tokiga saker att folk frågar mig vad det var som hände och väljer att se hela bilden inte enbart det man attraheras av att vilja se. 


Jag har gjort en mängd tokigheter och också blivit dömd av andra på olika sätt. Detta är inget jag idag funderar över utan mer tar lärdom av.


Vad har du gjort? 


Idag är en dag jag är tacksam för att jag är en människa som både kan se mina brister och min styrkor. Jag väljer att fokusera på det som får mig själv att växa. 

/ Johan

Jag är uppenbart en man. Om inte annat så går det att se på mig att jag är en man. Jag har hår på kroppen, mörk röst och så har jag en penis. I mitt födelsebevis står det också att jag är en pojke och jag har också uppfostrats som en sådan. Jag har även en syster och vi ser inte lika dana ut rent kroppsligt. Så då är jag en man.

Men hur blev det så här och varför blir det så självklart? Vad gör mig till man förutom det rent fysiska?

Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och en syster. Jag är storebror och jag hade min far som förebild för hur jag skulle vara som man och min mor när det gäller min längtan, attraktion och till det kvinnliga i mig. Båda formade mig socialt i kombination med mina hormoner, fysiska attribut och förväntningar. Jag lärde mig sakta ett bli den man jag är idag tillsammans med allt annat som livet givit mig fram till idag. Framgångar och misslyckanden (lärdomar) har format mig och fått mig att förhålla mig till mig själv och min omvärld.

Jag har begått en stor mängd misstag men jag har också lärt mig en himla massa saker. Framgångarna finns där men det är väldigt lätt att fokusera på misstagen även fast de är betydligt färre än mina framgångar.

Tidigt i min uppväxt lärde jag mig att familjelivet inte alltid var så spännande och kul. Familjen var dysfunktionell och detta hade båda mina föräldrar ärvt från sina respektive familjer. Jag kan idag se att beteenden som mina förfäder och förmödrar haft har gått i arv ända fram till min egen generation. Sociala arv som satt oerhört djupa spår i släktträden. Förebilder på hur män är män och hur kvinnor är kvinnor. I botten rädslor som präglat beteenden. För min del blev det rädslan för att bli själv, rädslan för att få vara genuin och skör och beteenden som följde där av för att undvika dessa rädslor. Jag läde mig att bli ilsken och jag lärde mig att bli medberoende. Jag lärde mig att bli otrogen och jag lärde mig att såra. Jag lärde mig att känna skuld och jag lärde mig att vara hemlig. Jag lärde mig givetvis också en mängd spännande och bra saker som att våga och att ta ansvar. Jag lärde mig att ta tag i saker och få lite som jag tänkte att jag ville. Jag lärde mig att vara charmerande och påhittig samt att bland annat kunna flirta.
Jag var tonåring på slutet av 60- talet och 70- talet så jag lärde mig att det var lite fult att leva upp till de mansideal jag haft som förebild. Detta skapade stor osäkerhet i mitt jagande efter rollerna att vara man, pappa och människa. Kanske är det först nu jag har landat i en del av mitt sökande.

Allt detta och en himmla massa annat skapad jag och detta har gjort mig till den man jag är just nu. Men jag har mycket kvar att lära och upptäcka.

Hur har det kommit sig att du är den man du är idag? Vad hände under resan och vad har gjort dig till dig? Vilken historia går du och bär på?

Skriv ner din livhistoria och berätta för dig själv hur det blivit att du är den man du är idag. Jag lovar det läker och ger dug en bra bild om dig själv. Respekt men också tacksamhet.

Ja det är synd om mig. Andra de har en massa vänner och jag har inga. Andra har så många olika saker att göra, jag har inget att göra. Andra planerar, fixar och har en massa olika människor att hälsa på, jag har inga. På frågan - Vad ska du göra på semester?... blir svaret en massa lögner som om, för jag ska inget göra. Människor är bruna när de kommer tillbaka från semstern jag är vit.

Så här kan vi hålla på både att tänka och ibland säga. Vi är så inne i hur synd vi egentligen tycker det är om oss själva just i situationer som dessa. Situationer där vi tror en massa om andra och deras situation samtidigt har vi ingen aning. Egentligen vet vi inte ett dugg mer än att vi tror. Om det hade varit så som vi tror att det är, är det samtidigt bra att andra har det bra eftersom motsatsen vore sorgligt, för dem. Jag blir inte mer lycklig av att andra har det dåligt.

På samma sätt är det olyckligt att jag inte har det bra men den frågan äger jag helt och hållet själv. Jag väljer vad jag vill göra när jag är ledig och jag väljer vem och vilka jag skulle vilja träffa. Jag väljer också att göra sådant som jag vill göra och hitta andra som kanske vill göra samma saker som jag.

Känslan är ibland att vi tycker synd om oss själva och det är ok att vi gör detta. Känner vi så ska vi också leva ut det. Det är ett val vi kan gör. Det är också ett val att sedan göra något åt den känslan av ensamhet. Jo ibland kan det kännas svårt men jag vet att det går att förändra och jag vet att jag som andra har liknande känslor på samma sätt som jag vet att det jag tror mig se inte alltid är det jag ser.

Livet är och allt som pågår är just livet även i stunder av besvärande känsla av ensamhet. Alla känner så här i stunder och det är ok. Det som på sikt kanske inte är ok är när vi fastnar i det men även det är egentligen också ok om det är det val vi gjort.

Gör vad du vill för det är ditt val. Känn vad du vill för det är ditt val. Tänk vad du vill för det är ditt val.

/ Johan

Jag känner kärlek och jag vill ha kärlek. Men högst av allt vill jag ge kärlek. Jag vill kunna ge kärlek till min mamma och min pappa. Jag vill kunna ge kärlek till min kvinna och mina barn. Jag vill kunna ge kärlek till mina vänner och egentligen ge kärlek till alla på denna jord.

När jag ger kärlek föder jag också kärleken inom mig själv. Där långt där inne finns min sköraste och mest genuina kärlek full av längtan och utan krav. Långt där inne. Men över all denna kärlek har mitt liv format mig till att inte öppet visa min kärlek, jag kan nämligen bli sårad.

Det kom en pojke och besökte mig några dagar under denna sommar. Jag känner honom sedan han var nyfödd. På något sätt talar han om för mig att han älskar mig i hela sitt hjärta och att vad jag än gör är jag värd att älskas av honom. Han försöker på alla sätt få mig att förstå att kärleken står över allt annat. Pojken som snart kommer att möta tonåren har under alla år visat vad han vill ha och vad han vill ge. Jag har inte kunnat undgå hans budskap. Ändå har jag svårt för att förstå och riktigt visa både kärleken till mig själv och kärleken till honom. Det är som om kärleken fastna på vägen och döltjs av fåniga regler, uppfostran och hårda tag. Att jag aldrig lär mig.

Vad är det i mig som format mig till den man och den far jag är idag? Vad hände under resan?

Jag ser vad jag är sprungen ur. Mina föräldrar hade ett bagage på samma sätt som mina fars- och morsföräldrar. Bagaget handlar om sviken kärlek. Kärlek som förvandlades till regler och kontroll. Kärlek som bytts ut till lögner och hemligheter. Ur detta kom jag. Detta arv fick jag ofrivilligt ärva och tyvärr valde jag till en början att förvalta det väl.

Pojken, som var hos mig ett tag ger aldrig upp och sakta sakta har jag börjat förstå att både jag och han är värda att älskas. Det är bara det att rädslan allt för länge fått stå ivägen. Egentligen ville jag då bara krama om honom och säga att jag älskar honom oavsett vad han gör för det var just det han lärt mig. Vi kramades länge.

Det finns en pojke i oss alla som vill få oss att förstå att kärlek är det enda som behövs.
/ Johan

Samtalsverkstan i torsdags kväll.
Det är semestertider och varmt och soligt. Trots det vackra vädret är vi ett litet gäng grabbar i olika åldrar som valt att träffas för att försöka samtala om "manlighet".Vad är manlighet? Vad innebär det för mig att jag är man?
Vi gör några försök att ringa in "mansrollen"; har det med självkänsla att göra, med själva könet, eller blir jag en man i en social och kulturell kontext?

Frågan väcker ännu fler funderingar, och snart övergår samtalet till att mer handla om den sårbarhet vi känner vid det första mötet, när vi står där ansikte mot ansikte med någon som vill lära känna oss. Kanske en blivande kärlekspartner och vän. Man upplever hur marken gungar, händerna skakar och hjärtat dunkar. Torr i munnen famlar man efter något att skydda sig bakom, en trygg roll, en fasad av självsäkerhet, en tuff attityd...

Upplevelsen berättar, att i det ögonblicket har känslorna helt tagit över, man känner sig skör och hur "omanlig" som helst. Benen vill springa iväg, men dom har blivit till spagetti och det känns som om man helst vill sjunka genom jorden.

Vi känner alla igen oss i situationen, och någon av oss kommenterar lite i förbifarten: "Nej, det finns fan inget större mod, än att just då bara stå kvar och andas, och erkänna, att även om jag är rädd, vill jag just då inte vara någon annanstans".

/ Göran

Etiketter: manlighet, sårbarhet

Det finns stunder när vi inte längre står ut och allt för mycket energi gått åt att försöka hålla kontroll på det vi inte kan kontrollera. När livet hinner ikapp och det tomrum vi försökt fylla verkar bottenlöst. När sorgen över det vi hela vårt liv saknat aldrig infrias och vårt eget livsmönster upprepar sig. När vi slutligen inser att vi bär på ett arv som vi inte lyckats bryta.

Det är i dessa stunder när allt känns hopplöst som befrielsen kan komma. När vi känner att vi inte längre har något att förlora.

Först då blir der möjligt att erkänna våra egna svagheter och de fel vi gjort. Först då kan vi börja be om ursäkt. Först då inser vi att att vi själva inte är odödliga. Vi är lika dödliga som alla andra och det är precis det vi varit rädda för.

När vi nått denna botten kan det öppna sig något nytt. Något kan öppna sig som vi aldrig tidigare sett. Något befriande och rent. Något som kan kännas skrämmande till en början men ganska snart upplevs som självklart.

Befrielsen och lättnaden.

Allt handlade om att våga och att våga släppa taget om det som jag så envist hängt mig kvar vid.

I onsdags kunde vi på onsdagsgruppen skönja denna känsla när vi delade för varandra om varandra. Det blev magiskt.

När vi vågar så finns allt att vinna och inget att förlora.

Många som kommer till oss har från början en klar bild över vem som orsakat att de är i den sitiation de är. De har egentligen, som alla andra av oss siktet instället på att der är någon annan som är orsak till de bekymmer som vi bär på..

Första steget i en besvärande situation är oftast inte att titta på vad någon annan gör eller är orsak till utan att mer titta på vad jag själv bidragit med. Vad har jag, när det hände eller efteråt, bidragit till som gör att jag mår som jag gör? Ofta inser jag då att jag på ett eller annat sätt blivit maktlös i mitt eget liv att styra upp just detta som skett. Min fru som lämnat mig, ett beroende av alkohol eller någon annan drog. Bekräftelseberoende. Dålig ekonomi eller något annat. Maktlösheten är första steget till att börja få makt igen över sitt eget liv.

När jag inser att jag är maktlös behöver jag hjälp, hjälp att bli maktfull igen. För att kunna be om hjälp behöver jag skapa tillit till någon för att kunna ta emot den hjälp jag skulle kunna behöva.

När jag känner tillit till den som jag tror kan ge mig hjälp att bli maktfull igen över mitt eget liv, först då kan jag fullt och fast överlämna mig till den andras regler och rutiner. Själva överlämnandet innebär också första steget att våga släppa taget över min egen kontroll. Mina egna regler och rutiner som fört mig längre bort från mig själv.

Så maktösheten skapa maktfullhet först när jag släpper taget om det jag tror jag behöver kontrollera och ha makt över.

Just därför är det främst genom att tala om oss själva istället för att tala om andra som vi får chans att lyfta vår blick förbi det som vi tror är problemet.

Du är välkommen att våga pröva om det finns en väg även för dig som bryter från de vägar och riktningar du tidigare prövat.

Vi vet att det finns en annan väg även för dig men du måste själv finna den.

Jag har alltid sagt att jag är modig och egentligen inte så rädd för mycket. Jag tar tag i saker och det kan handla om sådant jag inte kan eller sådant jag kan. Jag tror gott om människor och jag utgår ifrån att det mesta ordar sig på något sätt.

Ändå. Ändå är jag hur rädd som helst. Jag är hur rädd som helst i situationer som jag har mer svårt för att hantera som inte handlar om fysisk rädsla, att inte bli bekräftad och att bli avvisad och lämnad ensam. Jag har funnit både många brutalt sofistikerade sätt att försöka slippa uppleva vissa känslor igen. Känslor som ändå åter och åter igen hemsöker mig och vill få mig att förstå hur farligt det är att åter uppleva.

Jag har ljugit. Jag har ljugit igen. Jag har inte varit snäll mot min familj. Jag har varit otrogen i jakten på bekräftelse, inte kärlek utan den där kicken av bekräftelse i en situation jag trodde att jag ägde. Jag har porrsurfat för att slilla min oro och bekräftat mig själv. Jag har misskött mitt jobb och inte funnits där för mina vänner allt för att stilla och få det jag trott jag saknat men ändå haft hela tiden och så nära att jag inte missat att se det.

Jag har inte varit snäll mot mig själv och kanske just för att jag haft så svårt för att älska mig själv. Jag har gjort det motsatta. Jag har skapat situationer som gjort att jag bekräftat min egen tes, tesen att jag inget är värd.

Jag saknade mod. Jag saknade mod att trots mina fel ändå ha modet att tåla mig själv. Jag saknade tillåtelse av mig själv rakt upp och ned och oavsett vad jag gör, känner eller tänker. Modet att våga se min egen historia i mig själv och ändå tycka att det är ok! Det är ok att vara den jag är. Idag är idag i morgon är i morgon och framför allt i går var i går.

Kanske är det just detta vi gör på Mansjouren vi lär oss tillsammans att ha mod att tåla oss själva.

Jag vet att vi är många som söker svar. Vi söker svar och lösningar på sådant som hänt i vår historia. Vi söker svar och förklaringar för att mildra den smärta vi gått och burit på allt för länge. Vi söker svar för att slippa bära på det vi burit på allt för länge. Svar som ska få oss att bli mindre arga och mindre ledsna. Svar som ska få vårt hjärta att blöda mindre och för att slippa döva.

Jag vet, vi har letat länge men inget har hänt. Kanske inbillar vi oss eller så gör vi det som hänt, större än det är. Ändå, ändå känner vi.

Vi har anklagat andra och vi har burit oss åt bara för att på npgot sätt mildra det vi känner långt där inne. Men inget får vår känsla att hitta en ny väg.

Det är en smärta att möta oss själva ibland. Tänk om bara allt kunde vara på ett annat sätt.

Många är vi som letar. Många platser finns det dessutom att leta på. Men någonstans vet vi att vi letar på fel plats. Det är bara så att smärtan är för svår för att gå just dit där vi borde leta.

Men jag vet och många med mig att det finns en stig. Det finns en stig för oss alla att gå som både är krokig och på vissa platser smal. Det finns en stig för dig och det finns en stig för mig. Det finns en stig som leder oss, var och en rätt där smärtan försvinner eller kan bli enklare att leva med och där vi slutar att känna oss utsatta.

Stigen jag talar om har en början men inget slut. Ingen kan tala om hur vi ska gå på den och var den finns för just dig eller mig, men den finns där. Ha tålamod och våga finn din stig. Jag tror jag är min stig på spåren. Stigen har inget namn eller en GPS adress. Stigen kan bara ses av var och en, du kommer att se din jag kommer att se min när du valt att se den.

Tyvärr kan jag inte visa din stig men jag vet var den finns och du har ingem glädje av min.

Ha tålamod men ge aldrig upp. Var öppen och tillåtande och våga se det som kanske inte alltid finns enkelt att se. Våga släpp på dina principer och så som du alltid gjort och vill ha det. Vpga se något annat. Det är svårt men det går och när du fått din stig på spåret kommer du att veta att det är just din stig.

Lycka till för du kommer att behöva det. Din möda kommer att vara väl värd.

Jag kommer ihåg den där känslan av ensamhet från då jag var mycket ung, då när jag var ett barn. Jag gjorde saker själv och jag var själv. Jag kunde känna en trygghet i att vara själv men kände mig ensam vilket gjorde mig otrygg. Kanske otrygg för att jag visste att man inte skulle vara ensam eller att jag egentligen inte vill känna ensamhet men inte hade något val.

Mina föräldrar levde ett traditionellt vuxenliv, under den tiden, som en kärnfamilj mamma, pappa, barn men egentligen helt utan egna vänner. Allt var konsentrerat till min pappa och hans arbete och det var ett faktum, vi hade vi inga speciella vänner. Det var som de vänner vi hade var för att min pappa hade den position han hade. Självklart är detta mina ideer och min känsla men ändå.

Jag lärde mig med andra ord att vara ensam, klara mig själv och vara själv och jag lärde mig att ständigt vara på jakt efter det som inte var att vara ensam. Samtidigt behövde jag ingen och ingen behövde mig.

Ur detta skapade jag en egen kopia av hur mina föräldrar agerat och det är just den kopia jag nu förvaltar. Jag kan se hur jag söker ensamheten för det är enklast så samtidigt som jag önskar gemenskap på något sätt eller så tror jag att jag söker det för att det ändå verkar vara det mest sunda.

Jag bär med mig ett arv som jag tror att jag inte ville ha. Jag bär med mig något som skapar en viss karaktär i mig. Jag bär med mig något som jag lärde mig som barn och som idag är en del av mig. Jag bär på något kag kanske varken vill vara eller uppnå och ändå så präglar det en del av min existens. Jag bär med mig mig så som det blev. Jag har val men vet inte vad jag vill välja. Jag är inget barn idag och kan göra val men vet inte vad som är sunt att välja. Jag är denna skapelse och det är upp till mig att välja. Jag väljer idag men jag kan också välja att göra nya val i morgon.

Ändå vilar känslan av ensam kvar i mig och är något jag vant mig att leva med. Jag både vill och inte vill.

Jag är.

Hur ensam är du?

Idag är en dag jag möter mig själv i respekt och acceptans.

I fredags den 7 april 2017 på eftermiddagen drabbades vi i Sverige av en människas gärning. En människa som på eget initiativ, uppmaning eller understödd av någon annan utförde ett gärningsdåd mot en massa människor i stadens centrum. Männskor blev skräckslagna, människor skadades och människor dog. En väldig massa människor påverkades praktisk och känslomässigt. Man talar om att vår nation drabbats. Men det är inte enbart en nation som drabbats utan det är enskilda individer som drabbas och som på ett eller annat sätt har relation till det som hänt. Människor som drabbats direkt eller indirekt. På samma sätt som när vi själva utsätter våra medmänniskor för olika typer av övergrepp, i ord eller handling.

Våldet finns och bygger på våra rädslor på ett eller annat sätt. En människa slår inte någon annan människa bara utan en människa slår av en eller annan anledning. En människa slår för att den är rädd. Rädd för det människan tänker eller rädd för det människan känner. Rädd för vad andra ska göra eller rädd för att inte överleva eller få vara med. I våra huvuden finns många olika skäl som alla är verkliga när de sker. De behöver inte vara rätt men skälen och syftena finns där av en anledning och får oss att agera.

Enda chansen att få oss att göra rätt saker är att själva vara i balans och ha ett eget sunt liv både i våra tankar och känslor och hur vi ser på vår omvärld. Ha en god tro på livet och släppa människor inpå oss men samtidigt ha ett realistiskt kritiskt tänkande. Allt är en svår balans men i egen reflektion och att ständigt lära oss mer om vad som sker i världen och vår egen utveckling minskar vi risken för vår egen obalans. För det är just där, just där när vi känner obalans som våldet växer.

På Mansjouren gör vi sådant som skapar möjlighet för var och en att hitta sin egen balans. Samtalet är en del av den vägen, genom att våga pröva våra egna tanker med någon annan.

Jag har ljugit hur mycket som helst. Lögnen fick jag med i nappflaskan och jag lärde mig mycket av de jag såg upp till då. Lögnen var en vana och en livlina för att slippa obehaget av att stå för det jag gjort. Lögnen var ett alternativ.

Lögnen styrde mig till fler lögner och jag ljög så mycket så jag ljög när jag inte behövde ljuga. Bara att hålla ihop min historia blev oerhört stressande.

När jag slutade att ljuga lugnade det mesta ner sig. Idag är lögnen inget jag vill återkomma till, det gör till och med ont i magen och väcker känslor när jag hör andra ljuga och smärtas av det.

Igår på mansjouren, i vår onsdagsgruppen blev lögnen ett tema. Vi var alla rörande överens om att den vi mest ljög för var oss själva, var och en. Vad lögn är var svårt att komma överens om men vad vi var överens om var att när konsekvenserna blir för stora är det dax att göra förändringar. Då är det dax att fatta nya beslut.

Det är i lögnen vi tappar bort oss själva. Första steget att komma ur sina lögner är att sluta ljuga och göra upp med sin egen historia. Gottgöra och hitta ett liv utan lögner både för sig själv och andra.

Äktenskap som leder till skillsmässa. Föräldrar som är dysfunktionella. Jobb som inte leder någonstans. Vänskap som torkar inne. Nära som avlider. Syskon som inte är sams.

Alla uttrycker vi någon gång sorgen över det som uteblev. Sorgen över det som aldrig hände och önskan om något annat. Vi sörjer över det som inte blev som vi önskat eller planerat. Vi sörjer över hoppet om en annan framtid. Våra förluster finns i oss som en sorg för det vi inte fick speciellt när vi jämför oss med andra.

Sorgen tar sig många ansikten och en mängd utryck och skepnader. Det är inte alltid lätt att identifiera alla. Jag märker att när jag accepterar det jag aldrig fick eller förlusten över att det inte blev som jag önskade ökar också mina egna möjligheter att ta mig igenom sorgen. När jag inser att det är en del av min historia på samma sätt som den dag som gått. Jag kan inte göra något åt det som skett eller få saker att bli på mitt sätt vilket kanske inte heller är nödvändigt. Däremot kan jag se min del i det som sker. Hur jag tänker och vad jag känner. Jag kan förhålla mig till det som sker, acceptera och göra nya val. Jag kan agera i nutid och jag kan göra de val som är viktiga för mig.

Den som avlider finns inte mer. Den som försvunnit som vän har gjort nya val. Saker som gått sönder eller inte fungerar och olyckor som hänt är alla sådant som ligger långt från min förmåga att ha ogjort.

Bara genom att fokusera på det som jag faltiskt kan hantera öppnas helt nya möjligheter. Självklart ska jag sörja och vara ledsen. Självklart får jag ha åsilter om det som aldrig blev som jag önskade. Ja visst, ett tag så att kroppen och tankarna får ta in alla de känslor som flödar, men efter det behöver vi göra nya val som jag vet kommer att ge nya känslor.

När vi reflekterar stimulerar vi hjärnan att tänka på nytt sätt. Nya tankar föder nya känslor.

Våga pröva du med. Sätt dig en stund med dig själv på kvällen och reflektera över din dag. Vad hände? Vad gjorde jag? Vad tänkte jag? Vad kände jag? Kan jag ändra på det som hänt? Gjorde jag så gott jag kunde? Vad kan jag påverka och vad kan jag inte påverka? Skriv gärna ner dina tankar i en dagbok, detta gör att du också reflekterar mer och kan ta in det du tänker, via ögonen. Tala med dig själv högt, det är också ett sätt att lyfta ut tankarna utanför kroppen och ta in dessa igen på ett nytt sätt. Reflektera. Reflektera. Reflektera.

Jag är övertygad att du som andra har möjlighet att tänka på ett nytt sätt och skapa din egen revolution.

Kärleksrelationen till en annan och kärleksrelationen till våra barn känns självklar och enkel, när alla har samma syfte. Språket är enkelt. Både sändare och mottagare vet vad som gäller och vi förstår varandras uttryck.

När våra syften förändras blir språket svårare att förstå. Hat kan vara uttryck för kärlek och kärlek kan vara uttryck för hat. Vi hindras på olika sätt att säga vad vi känner. Lojalitet, beroend, icke besvarad kärlek, sorg, rädslor, svartsjuka, en mängd orsaker och syften kan gömma sig bakom de nya uttryck vi möter och använder oss av. Uttryck som kan vara väldigt svåra att tolka.

Våra barns mödrar eller pappor som helt plötsligt agerar annorlunda och irrationellt. Våra barn som helt vänder oss kappan. Dörrar som stängs och hat som växer. Starka känslor och uttryck som upplevs komma från ingenstans.

Vad var det som hände?

När samarbetspart blir motpart frigörs helt nya krafter. Krafter som tidigare aldrig sett. Krafter som skapar avstånd och motstånd istället för samarbete och kärlek. Kärlek till de barn vi en gång satt till världen.

För att lyckas att åter koppla ihop de trådar som för länge sedan tappat sin kontakt krävs mod, gottgörelse och tålamod. Förståelse och respekt för varandras syften. Först då kanske vi kan hitta en ny väg som aldrig tidigare använts. Först då är vi själva beredda att riva de murar som byggts.

Kom och pröva om du kan hitta en ny väg.

Ring! Kom på vårt öppna hus på måndagar eller varför inte delta direkt i våra samtalsgrupper där vi snacka känslor.
/ J

I onsdags kväll, som alla andra onsdagar, killsnack i gemenskapen på Manjouren. Vi var 7 killar i olika åldrar som snackade känslor och tankar och var ärliga om allt vi gör eller inte gör. Vi vågar göra saker vi inte annars vågar, framför allt att vara sköra. Det är också i dessa stunder som vi får möjlighet att uppleva små genombrott i våra egna liv. Var och en på sitt eget sätt.

Idag blev det en särskild gemenskap där alla kände sig väldigt engagerade och att vi kände stor tacksamhet till att det finns platser som denna och där det finns möjlighet till att både våga vara ärlig men också våga dela vår egen historia och bli mottagen utan dömande och med respekt. Vi är alla olika men ändå lika. 

Det visade sig att dagens tema blev bland annat tålamod, tålamodet att vänta in och tålamodet att inte alltid få det som vi själva vill. När vi känner rädslor av något slag, stort eller litet innebär detta också att vi försöker skapa kontroll över den situation vi befinner oss i. Det är rimligt, om det handlar om liv eller död men kanske inte lika viktigt eller alls nödvändigt i vardagsbekymmer. Rädsla är däremot rädsla och när det blir klart att det är den egna rädslan vi kan identifiera och acceptera kan vi också hitta alternativa sätt att hantera den. 

Det behöver inte bli som vi själva vill och det behöver inte vara att just nu ska allt bli rätt och rättvist. När vi själva blir klara över att vi är en del av problemet brukar mycket, kanske allt lösa sig. 

I botten, där rädslorna ligger och trycker får det oss att göra konstiga saker. Vi säger saker, vi gör saker, vi blir oklara i vad vi vill och vi svarar på våra egna rädslor genom att uttrycka ilska. Rädslorna får oss att uppleva att vi befinner oss i ett hörn och då finns det bara en väg därifrån och det är rakt fram mot den som vi upplever ger oss rädsla. 

Jag har i min tro att vara orädd varit så rädd. Det var bara att jag inte fattade att det var rädsla jag försökte undvika genom att agera. 

Hur skapar du möjlighet till dig själv att fylla ditt behöva av gemenskap? 

Ibland blir vi så irriterade på någon annan. Allt den andra gör eller säger får oss att påverkas på något sätt. Vi vill undvika personen och vi har en massa åsikter omkring vad den andra gör. Personen gör saker på fel sätt eller så tycker vi att personen rent allmänt har en attityd som vi inte gillar. Helt enkelt känns personen inte som en person vi gillar. Det kan vara en ny person på jobbet, x:et eller x:ets nya man, en arbetsledare eller någon person på en myndighet.

När vi upplever starkt på detta sätt handlar det mycket sällan om den andra personen utan det handlar mer om oss själva. Der är något hos den andra personen som väcks i oss själva som får oss att åter känna. Något väcks i oss som gör att vi väljer att lägga ner så mycket energi på denna person av tankar och känslor som irritation. Personen kanske gör oss osäker, vi kanske tappar vår egen självklara plats i gruppen, vi kanske starkt påverkas av de saker vi åter igen känner som har en historia långt tillbaka i våra liv. Vad det än är har det sällan med den andra personen direkt att göra. Personen kan vara otrevlig, dum eller vara på något annat sätt, sjäkvklart men det intressanta blir varför jag själv lägger ner så mycket energi på det.

I våra individuella samtal och i våra samtalsgrupper försöker vi alla att våga ta oss lite bakom våra förstahandsreaktion och titta på vad som ligger bakom våra känslor och tankar. Kom du med och pröva dina egen tankar och möt dina känslor i ett individuellt samtal eller i våra samtalsgrupper.

Vi har alla varit där någon gång. Vissa fler gånger andra färre. Alla har vi något att dela om vi vill och har lust.

Den 8 mars var det internationella kvinodagen. En dag som det egentligen borde vara varje dag. Dagen då vi ska komma ihåg våra mödrar som fött oss, våra kvinnor vi lever eller levt med eller har som vänner eller möter och våra döttrar vi är fäder till. Alla kvinnor som vi förhåller oss till på olika sätt. Kvinnor som inte är som män men som ändå är lika och har lika rättigheter som alla andra och ska ha samma plats. Kvinnor som inte ska utnyttjas, utsättas eller skymfas. Kvinnor och människor som du och jag. Kvinnor från Sverige eller något annat land. Kvinnor med olika språk och olika hudfärg. Kvinnor som är stora eller små, äldre eller yngre. Just mödrar, partner, vänner, obekanta och döttrar.

De är i våra tankar och är en del av oss män. Vi är en del av dem de är en del av oss.

När vi ser oss själva i ett större perspektive och ser sammanhangen har vi också större förståelse för bad som är vår egen uppgift och vårt mål.

I samtalsgrupperna vi har eller i de enskilda samtalen talar vi om oss själva även fast vi ibland försöker lägga skulden på någon annan. De är mänskligt men vi har förstått att först när vi fokuserar på oss själva kommer vi också att hitta lösningen.





Vi gör en mängd saker vi själva är vittne till. Saker som bär namnet symtom. Symtom på en eller flera orsaker. Orsakerna ligger i vår historia. Kommer vi inte åt att leta i vår historia kan det vara svårt att hitta svaren på våra symtom.

Skam, skuld och sorg kan leda oss olika vägar. Först när vi gör upp med vår skam, skuld och sorg kan vi förändra våra symtom eftersom vi då har möjligjet att få kunskap om vår orsaker och syften.

Våga skriv din egen livshistoria och våga berätta för nåhon annan.. Den får dig att minnas för att lära dig mer om dig själv. När vi kan acceptera vår egen historia utan att glömma kan vi börja leva.
Kom och berätta en del av din historia. Ring, kom på besök och träffa någon av oss eller kom och besök en av våra grupper.

I onsdags hade vi samtalsgrupp med män som vill snacka känslor. Det är män som valt att mötas i gemenskap för att berätta och reflektera om sig själv. En del har kommit lite längre med sina egna insikter för andra har resan precis börjat. Med andra ord sådana som du och jag.

Då handlade våra två timmar, som vi sitter tillsammans i våra lokaler, om ett visst tema, som det ofta spontant blir. Temat för dagen blev vilka partner är det vi får och varför blir det som det blir ibland? En del har realtioner de gillar, andra relationer de önskade att de slapp. Någon en relation som han inte visste vad han skulle göra med och för en annan fanns relationen till för att det var praktiskt.

Relationerna vi söker är de vi får. Visst är det konstigt men det är så det ofta blir. Vi får det vi önskar, kanske inte önskar intelektuellt utan de relationer vi känner att vi behöver eller är värda. Relationer som påminner oss om något från förr. Minnen om kärlek, minnen om kaos, minnen om brist på tillit och minnen om bekräftelse. Då för länge sedan var vi barn i andra telationer som hade kärlek eller i relationer som aldrig fann den.

Vi gjorde då våra val. Vi lärde oss de regler som då gällde. Vi lärde oss att bli en del i kärleken eller en del i hatet. Vi lärde oss att parera och agera. Vi anpassade oss.

Nu när vi är vuxna söker vi det vi känner igen. Vi söker liknande kärlek vi mötte då. Kärlek vi trodde var kärlek. Kärlek som visade värme eller dess motsats. Om och om igen söker vi det vi känner igen. Om och om agerar vi på lilnande sätt som vi gjorde då.

För att hitta det som på lång sikt är bra för oss själva behöver vi reflektera över de val vi gör idag och om de är bra för oss. Reflektera och förändra om det inte blir som vi önskar. Förändringen handlar alltid om det som händer i oss själva. Känslor vi får eller skapar. Tankar vi väljer att tänka och handlingarna vi gör av rädsla eller genom medvetna beslut.

Välkommen du med till en av våra grupper.
- Män som snackar känslor.
- Skilsmässojouren; Gruppen för de som är i en skillsmässa.

Samtal i grupp är just gemenkap och att få dela med andra det som vi annars bär så djupt inne i oss själva.

Är det möjligt och genomförbart att bli älskad av och vara till lag hos alla andra utan att samtidigt göra våld på sig själv? Jag vill påstå att det är en omöjlighet.

I den stund vi anpassar oss till att vara till lags för alla andra har vi också skurit av en del av vår egen skäl. Detta betyder inte att vi ska agera som en ångvält och tro att allt de vi gör är rätt och att vi inte ska lyssna på andra. Det betyder enbart att vi behöver respektera att alla inte kan tycka som vi och att vi ändå kan vara vänliga i de synpunkter som andra har om oss. Betänk att när vi får synpunkter har någon annan tagit en del av sin egen tid för ge den till oss.

För att veta vem jag är och vad jag vill behöver jag ta reda på vem jag är och vad jag vill. Svårare en så är det inte. Detta kommer att betyda att det finns andra som inte vill det jag vill. Vi är alla olika.

Våga vara dig själv och våga lyssna på andra men göra ändå dina egna val. Är vi älskade av oss själva kommer vi lättare att kunna hantera att vi inte kommer att kunna bli älskade av alla andra.

Det finns alltid ett val.

Vi gör val varje dag. Vi väljer att gå upp och vi väljer att äta frukost. Vi väljer kanske att gå till jobbet och vi väljer att se på tv när vi kommer ifrån jobbet. Vi väljer att skaffa barn och vi väljer att vara på gott humör eller inte. Varje liten del av vår vakna tid gör vi olika slags val. Ändå har vi alla lätt för att säga att det bara blev så.

I möten på mansjouren lyssnar vi på vad du vill berätta och ställer frågor om vi inte riktigt hänger med i det du berättar och vilka val du gjort. Inte för att du skulle ha gjort fel utan för att vi ska kunna hänga med i ditt eget resonemang. Kanske frågar vi då också om du hade andra val och hur du själv ser på de val du gjort.

Val är inte alltid enkla. En del val kan innebära att vi ska göra saker vi inte är van vid. I dessa lägen är det oftast enklare att göra sådant val som vi redan vet konsekvenser i eller val som vi har gjort under en lång tid. Vi vet vad som ska hända oavsett om det är positiva eller negativa saker.

Det som får oss att tveka i olika val är just vår egen rädsla inför det okända, hur säker och övertygad än andra är inför just ett visst val. Våra rädslor och vår historia har skapat vår logg som i land säger helt olika saker. Rädd eller inte rädd Komfortabel inte komfortabel.
Hur rädd är du egentligen inför dina val och vanor, om du vågade att känna efter?

Det är i mötet det händer.

När vi sitter fast i våra tankar, våra känslor eller handlingar så är det för att vi är allt för hemliga. Vi bär på våra egna djupa tankar själva och får inget eget prespektiv på det som pågår. Tankarna växer, känslorna överrumplar oss och allt leder till att vi ibland gör tokiga handlingar.

All förändring börjar och slutar med oss själva. Våra egna tankar skapar känslor som gör det lätt eller svårt att hantera livet. För att förändra vårt liv behöver vi förändra våra tankar. Ändrade tankar leder till nya handlingar som i sin tur leder til nya känslor.

Gemenskapen i Mansjouren kan ibland leda till något nytt. Bara det faktum att ta sig till Mansjouren innebär möjligheten till nya känslor. I mitt arbete som samtalsledare, i en av våra geupper på onsdagar har jag sett och hört otaliga gånger hur de som besöker gruppen upplever att de inte längre känner sig ensamma med sitt eget problem och att de känner att det inte är någon som dömer. Två viktiga komponenter för att själv våga ta nya egna steg.

Att tala om sina egna problem med en okänd person i telefon kan ibland kännas helt oöverstigligt. Att sedan tala med någon personligen i ett fysiskt möte nästan helt otänkbart. Att sedan dessutom lätta det innerst till andra personer i en grupp, helt otänkbart. Så kan det kännas. Vii lovar dig att detta kommer du senare kanske tycka var det viktigaste du gjort på mycket länge, när du väl valt att göra det.

Det viktigaste är inte att du talar med oss, det viktigaste är att du slutar att vara hemlig.
/ Johan

Etiketter: gemenskap, hemlig

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer