2017 > 04

Jag kommer ihåg den där känslan av ensamhet från då jag var mycket ung, då när jag var ett barn. Jag gjorde saker själv och jag var själv. Jag kunde känna en trygghet i att vara själv men kände mig ensam vilket gjorde mig otrygg. Kanske otrygg för att jag visste att man inte skulle vara ensam eller att jag egentligen inte vill känna ensamhet men inte hade något val.

Mina föräldrar levde ett traditionellt vuxenliv, under den tiden, som en kärnfamilj mamma, pappa, barn men egentligen helt utan egna vänner. Allt var konsentrerat till min pappa och hans arbete och det var ett faktum, vi hade vi inga speciella vänner. Det var som de vänner vi hade var för att min pappa hade den position han hade. Självklart är detta mina ideer och min känsla men ändå.

Jag lärde mig med andra ord att vara ensam, klara mig själv och vara själv och jag lärde mig att ständigt vara på jakt efter det som inte var att vara ensam. Samtidigt behövde jag ingen och ingen behövde mig.

Ur detta skapade jag en egen kopia av hur mina föräldrar agerat och det är just den kopia jag nu förvaltar. Jag kan se hur jag söker ensamheten för det är enklast så samtidigt som jag önskar gemenskap på något sätt eller så tror jag att jag söker det för att det ändå verkar vara det mest sunda.

Jag bär med mig ett arv som jag tror att jag inte ville ha. Jag bär med mig något som skapar en viss karaktär i mig. Jag bär med mig något som jag lärde mig som barn och som idag är en del av mig. Jag bär på något kag kanske varken vill vara eller uppnå och ändå så präglar det en del av min existens. Jag bär med mig mig så som det blev. Jag har val men vet inte vad jag vill välja. Jag är inget barn idag och kan göra val men vet inte vad som är sunt att välja. Jag är denna skapelse och det är upp till mig att välja. Jag väljer idag men jag kan också välja att göra nya val i morgon.

Ändå vilar känslan av ensam kvar i mig och är något jag vant mig att leva med. Jag både vill och inte vill.

Jag är.

Hur ensam är du?

Idag är en dag jag möter mig själv i respekt och acceptans.

I fredags den 7 april 2017 på eftermiddagen drabbades vi i Sverige av en människas gärning. En människa som på eget initiativ, uppmaning eller understödd av någon annan utförde ett gärningsdåd mot en massa människor i stadens centrum. Männskor blev skräckslagna, människor skadades och människor dog. En väldig massa människor påverkades praktisk och känslomässigt. Man talar om att vår nation drabbats. Men det är inte enbart en nation som drabbats utan det är enskilda individer som drabbas och som på ett eller annat sätt har relation till det som hänt. Människor som drabbats direkt eller indirekt. På samma sätt som när vi själva utsätter våra medmänniskor för olika typer av övergrepp, i ord eller handling.

Våldet finns och bygger på våra rädslor på ett eller annat sätt. En människa slår inte någon annan människa bara utan en människa slår av en eller annan anledning. En människa slår för att den är rädd. Rädd för det människan tänker eller rädd för det människan känner. Rädd för vad andra ska göra eller rädd för att inte överleva eller få vara med. I våra huvuden finns många olika skäl som alla är verkliga när de sker. De behöver inte vara rätt men skälen och syftena finns där av en anledning och får oss att agera.

Enda chansen att få oss att göra rätt saker är att själva vara i balans och ha ett eget sunt liv både i våra tankar och känslor och hur vi ser på vår omvärld. Ha en god tro på livet och släppa människor inpå oss men samtidigt ha ett realistiskt kritiskt tänkande. Allt är en svår balans men i egen reflektion och att ständigt lära oss mer om vad som sker i världen och vår egen utveckling minskar vi risken för vår egen obalans. För det är just där, just där när vi känner obalans som våldet växer.

På Mansjouren gör vi sådant som skapar möjlighet för var och en att hitta sin egen balans. Samtalet är en del av den vägen, genom att våga pröva våra egna tanker med någon annan.

Jag har ljugit hur mycket som helst. Lögnen fick jag med i nappflaskan och jag lärde mig mycket av de jag såg upp till då. Lögnen var en vana och en livlina för att slippa obehaget av att stå för det jag gjort. Lögnen var ett alternativ.

Lögnen styrde mig till fler lögner och jag ljög så mycket så jag ljög när jag inte behövde ljuga. Bara att hålla ihop min historia blev oerhört stressande.

När jag slutade att ljuga lugnade det mesta ner sig. Idag är lögnen inget jag vill återkomma till, det gör till och med ont i magen och väcker känslor när jag hör andra ljuga och smärtas av det.

Igår på mansjouren, i vår onsdagsgruppen blev lögnen ett tema. Vi var alla rörande överens om att den vi mest ljög för var oss själva, var och en. Vad lögn är var svårt att komma överens om men vad vi var överens om var att när konsekvenserna blir för stora är det dax att göra förändringar. Då är det dax att fatta nya beslut.

Det är i lögnen vi tappar bort oss själva. Första steget att komma ur sina lögner är att sluta ljuga och göra upp med sin egen historia. Gottgöra och hitta ett liv utan lögner både för sig själv och andra.

Äktenskap som leder till skillsmässa. Föräldrar som är dysfunktionella. Jobb som inte leder någonstans. Vänskap som torkar inne. Nära som avlider. Syskon som inte är sams.

Alla uttrycker vi någon gång sorgen över det som uteblev. Sorgen över det som aldrig hände och önskan om något annat. Vi sörjer över det som inte blev som vi önskat eller planerat. Vi sörjer över hoppet om en annan framtid. Våra förluster finns i oss som en sorg för det vi inte fick speciellt när vi jämför oss med andra.

Sorgen tar sig många ansikten och en mängd utryck och skepnader. Det är inte alltid lätt att identifiera alla. Jag märker att när jag accepterar det jag aldrig fick eller förlusten över att det inte blev som jag önskade ökar också mina egna möjligheter att ta mig igenom sorgen. När jag inser att det är en del av min historia på samma sätt som den dag som gått. Jag kan inte göra något åt det som skett eller få saker att bli på mitt sätt vilket kanske inte heller är nödvändigt. Däremot kan jag se min del i det som sker. Hur jag tänker och vad jag känner. Jag kan förhålla mig till det som sker, acceptera och göra nya val. Jag kan agera i nutid och jag kan göra de val som är viktiga för mig.

Den som avlider finns inte mer. Den som försvunnit som vän har gjort nya val. Saker som gått sönder eller inte fungerar och olyckor som hänt är alla sådant som ligger långt från min förmåga att ha ogjort.

Bara genom att fokusera på det som jag faltiskt kan hantera öppnas helt nya möjligheter. Självklart ska jag sörja och vara ledsen. Självklart får jag ha åsilter om det som aldrig blev som jag önskade. Ja visst, ett tag så att kroppen och tankarna får ta in alla de känslor som flödar, men efter det behöver vi göra nya val som jag vet kommer att ge nya känslor.

När vi reflekterar stimulerar vi hjärnan att tänka på nytt sätt. Nya tankar föder nya känslor.

Våga pröva du med. Sätt dig en stund med dig själv på kvällen och reflektera över din dag. Vad hände? Vad gjorde jag? Vad tänkte jag? Vad kände jag? Kan jag ändra på det som hänt? Gjorde jag så gott jag kunde? Vad kan jag påverka och vad kan jag inte påverka? Skriv gärna ner dina tankar i en dagbok, detta gör att du också reflekterar mer och kan ta in det du tänker, via ögonen. Tala med dig själv högt, det är också ett sätt att lyfta ut tankarna utanför kroppen och ta in dessa igen på ett nytt sätt. Reflektera. Reflektera. Reflektera.

Jag är övertygad att du som andra har möjlighet att tänka på ett nytt sätt och skapa din egen revolution.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer