2017 > 05

Jag har alltid sagt att jag är modig och egentligen inte så rädd för mycket. Jag tar tag i saker och det kan handla om sådant jag inte kan eller sådant jag kan. Jag tror gott om människor och jag utgår ifrån att det mesta ordar sig på något sätt.

Ändå. Ändå är jag hur rädd som helst. Jag är hur rädd som helst i situationer som jag har mer svårt för att hantera som inte handlar om fysisk rädsla, att inte bli bekräftad och att bli avvisad och lämnad ensam. Jag har funnit både många brutalt sofistikerade sätt att försöka slippa uppleva vissa känslor igen. Känslor som ändå åter och åter igen hemsöker mig och vill få mig att förstå hur farligt det är att åter uppleva.

Jag har ljugit. Jag har ljugit igen. Jag har inte varit snäll mot min familj. Jag har varit otrogen i jakten på bekräftelse, inte kärlek utan den där kicken av bekräftelse i en situation jag trodde att jag ägde. Jag har porrsurfat för att slilla min oro och bekräftat mig själv. Jag har misskött mitt jobb och inte funnits där för mina vänner allt för att stilla och få det jag trott jag saknat men ändå haft hela tiden och så nära att jag inte missat att se det.

Jag har inte varit snäll mot mig själv och kanske just för att jag haft så svårt för att älska mig själv. Jag har gjort det motsatta. Jag har skapat situationer som gjort att jag bekräftat min egen tes, tesen att jag inget är värd.

Jag saknade mod. Jag saknade mod att trots mina fel ändå ha modet att tåla mig själv. Jag saknade tillåtelse av mig själv rakt upp och ned och oavsett vad jag gör, känner eller tänker. Modet att våga se min egen historia i mig själv och ändå tycka att det är ok! Det är ok att vara den jag är. Idag är idag i morgon är i morgon och framför allt i går var i går.

Kanske är det just detta vi gör på Mansjouren vi lär oss tillsammans att ha mod att tåla oss själva.

Jag vet att vi är många som söker svar. Vi söker svar och lösningar på sådant som hänt i vår historia. Vi söker svar och förklaringar för att mildra den smärta vi gått och burit på allt för länge. Vi söker svar för att slippa bära på det vi burit på allt för länge. Svar som ska få oss att bli mindre arga och mindre ledsna. Svar som ska få vårt hjärta att blöda mindre och för att slippa döva.

Jag vet, vi har letat länge men inget har hänt. Kanske inbillar vi oss eller så gör vi det som hänt, större än det är. Ändå, ändå känner vi.

Vi har anklagat andra och vi har burit oss åt bara för att på npgot sätt mildra det vi känner långt där inne. Men inget får vår känsla att hitta en ny väg.

Det är en smärta att möta oss själva ibland. Tänk om bara allt kunde vara på ett annat sätt.

Många är vi som letar. Många platser finns det dessutom att leta på. Men någonstans vet vi att vi letar på fel plats. Det är bara så att smärtan är för svår för att gå just dit där vi borde leta.

Men jag vet och många med mig att det finns en stig. Det finns en stig för oss alla att gå som både är krokig och på vissa platser smal. Det finns en stig för dig och det finns en stig för mig. Det finns en stig som leder oss, var och en rätt där smärtan försvinner eller kan bli enklare att leva med och där vi slutar att känna oss utsatta.

Stigen jag talar om har en början men inget slut. Ingen kan tala om hur vi ska gå på den och var den finns för just dig eller mig, men den finns där. Ha tålamod och våga finn din stig. Jag tror jag är min stig på spåren. Stigen har inget namn eller en GPS adress. Stigen kan bara ses av var och en, du kommer att se din jag kommer att se min när du valt att se den.

Tyvärr kan jag inte visa din stig men jag vet var den finns och du har ingem glädje av min.

Ha tålamod men ge aldrig upp. Var öppen och tillåtande och våga se det som kanske inte alltid finns enkelt att se. Våga släpp på dina principer och så som du alltid gjort och vill ha det. Vpga se något annat. Det är svårt men det går och när du fått din stig på spåret kommer du att veta att det är just din stig.

Lycka till för du kommer att behöva det. Din möda kommer att vara väl värd.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer