2017 > 07

Ja det är synd om mig. Andra de har en massa vänner och jag har inga. Andra har så många olika saker att göra, jag har inget att göra. Andra planerar, fixar och har en massa olika människor att hälsa på, jag har inga. På frågan - Vad ska du göra på semester?... blir svaret en massa lögner som om, för jag ska inget göra. Människor är bruna när de kommer tillbaka från semstern jag är vit.

Så här kan vi hålla på både att tänka och ibland säga. Vi är så inne i hur synd vi egentligen tycker det är om oss själva just i situationer som dessa. Situationer där vi tror en massa om andra och deras situation samtidigt har vi ingen aning. Egentligen vet vi inte ett dugg mer än att vi tror. Om det hade varit så som vi tror att det är, är det samtidigt bra att andra har det bra eftersom motsatsen vore sorgligt, för dem. Jag blir inte mer lycklig av att andra har det dåligt.

På samma sätt är det olyckligt att jag inte har det bra men den frågan äger jag helt och hållet själv. Jag väljer vad jag vill göra när jag är ledig och jag väljer vem och vilka jag skulle vilja träffa. Jag väljer också att göra sådant som jag vill göra och hitta andra som kanske vill göra samma saker som jag.

Känslan är ibland att vi tycker synd om oss själva och det är ok att vi gör detta. Känner vi så ska vi också leva ut det. Det är ett val vi kan gör. Det är också ett val att sedan göra något åt den känslan av ensamhet. Jo ibland kan det kännas svårt men jag vet att det går att förändra och jag vet att jag som andra har liknande känslor på samma sätt som jag vet att det jag tror mig se inte alltid är det jag ser.

Livet är och allt som pågår är just livet även i stunder av besvärande känsla av ensamhet. Alla känner så här i stunder och det är ok. Det som på sikt kanske inte är ok är när vi fastnar i det men även det är egentligen också ok om det är det val vi gjort.

Gör vad du vill för det är ditt val. Känn vad du vill för det är ditt val. Tänk vad du vill för det är ditt val.

/ Johan

Jag känner kärlek och jag vill ha kärlek. Men högst av allt vill jag ge kärlek. Jag vill kunna ge kärlek till min mamma och min pappa. Jag vill kunna ge kärlek till min kvinna och mina barn. Jag vill kunna ge kärlek till mina vänner och egentligen ge kärlek till alla på denna jord.

När jag ger kärlek föder jag också kärleken inom mig själv. Där långt där inne finns min sköraste och mest genuina kärlek full av längtan och utan krav. Långt där inne. Men över all denna kärlek har mitt liv format mig till att inte öppet visa min kärlek, jag kan nämligen bli sårad.

Det kom en pojke och besökte mig några dagar under denna sommar. Jag känner honom sedan han var nyfödd. På något sätt talar han om för mig att han älskar mig i hela sitt hjärta och att vad jag än gör är jag värd att älskas av honom. Han försöker på alla sätt få mig att förstå att kärleken står över allt annat. Pojken som snart kommer att möta tonåren har under alla år visat vad han vill ha och vad han vill ge. Jag har inte kunnat undgå hans budskap. Ändå har jag svårt för att förstå och riktigt visa både kärleken till mig själv och kärleken till honom. Det är som om kärleken fastna på vägen och döltjs av fåniga regler, uppfostran och hårda tag. Att jag aldrig lär mig.

Vad är det i mig som format mig till den man och den far jag är idag? Vad hände under resan?

Jag ser vad jag är sprungen ur. Mina föräldrar hade ett bagage på samma sätt som mina fars- och morsföräldrar. Bagaget handlar om sviken kärlek. Kärlek som förvandlades till regler och kontroll. Kärlek som bytts ut till lögner och hemligheter. Ur detta kom jag. Detta arv fick jag ofrivilligt ärva och tyvärr valde jag till en början att förvalta det väl.

Pojken, som var hos mig ett tag ger aldrig upp och sakta sakta har jag börjat förstå att både jag och han är värda att älskas. Det är bara det att rädslan allt för länge fått stå ivägen. Egentligen ville jag då bara krama om honom och säga att jag älskar honom oavsett vad han gör för det var just det han lärt mig. Vi kramades länge.

Det finns en pojke i oss alla som vill få oss att förstå att kärlek är det enda som behövs.
/ Johan

Samtalsverkstan i torsdags kväll.
Det är semestertider och varmt och soligt. Trots det vackra vädret är vi ett litet gäng grabbar i olika åldrar som valt att träffas för att försöka samtala om "manlighet".Vad är manlighet? Vad innebär det för mig att jag är man?
Vi gör några försök att ringa in "mansrollen"; har det med självkänsla att göra, med själva könet, eller blir jag en man i en social och kulturell kontext?

Frågan väcker ännu fler funderingar, och snart övergår samtalet till att mer handla om den sårbarhet vi känner vid det första mötet, när vi står där ansikte mot ansikte med någon som vill lära känna oss. Kanske en blivande kärlekspartner och vän. Man upplever hur marken gungar, händerna skakar och hjärtat dunkar. Torr i munnen famlar man efter något att skydda sig bakom, en trygg roll, en fasad av självsäkerhet, en tuff attityd...

Upplevelsen berättar, att i det ögonblicket har känslorna helt tagit över, man känner sig skör och hur "omanlig" som helst. Benen vill springa iväg, men dom har blivit till spagetti och det känns som om man helst vill sjunka genom jorden.

Vi känner alla igen oss i situationen, och någon av oss kommenterar lite i förbifarten: "Nej, det finns fan inget större mod, än att just då bara stå kvar och andas, och erkänna, att även om jag är rädd, vill jag just då inte vara någon annanstans".

/ Göran

Etiketter: manlighet, sårbarhet

Det finns stunder när vi inte längre står ut och allt för mycket energi gått åt att försöka hålla kontroll på det vi inte kan kontrollera. När livet hinner ikapp och det tomrum vi försökt fylla verkar bottenlöst. När sorgen över det vi hela vårt liv saknat aldrig infrias och vårt eget livsmönster upprepar sig. När vi slutligen inser att vi bär på ett arv som vi inte lyckats bryta.

Det är i dessa stunder när allt känns hopplöst som befrielsen kan komma. När vi känner att vi inte längre har något att förlora.

Först då blir der möjligt att erkänna våra egna svagheter och de fel vi gjort. Först då kan vi börja be om ursäkt. Först då inser vi att att vi själva inte är odödliga. Vi är lika dödliga som alla andra och det är precis det vi varit rädda för.

När vi nått denna botten kan det öppna sig något nytt. Något kan öppna sig som vi aldrig tidigare sett. Något befriande och rent. Något som kan kännas skrämmande till en början men ganska snart upplevs som självklart.

Befrielsen och lättnaden.

Allt handlade om att våga och att våga släppa taget om det som jag så envist hängt mig kvar vid.

I onsdags kunde vi på onsdagsgruppen skönja denna känsla när vi delade för varandra om varandra. Det blev magiskt.

När vi vågar så finns allt att vinna och inget att förlora.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer