2017 > 12

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen.

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama.

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet. De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap.

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn.

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss i min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap.

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat.

En God Jul på er alla!

Ta hand om er var och en där ute.

På onsdagsgruppen där vi män har samtal om våra handlingar och hur det känns och vad vi tänke, blev ämnet spontan för flera av oss ilska och frustration.
Efteråt kom jag att reflektera över min egen frustraion.
Först de senaste åren har jag i mig själv klarat av att identifierat att jag är en ilsk jäkel som ibland låter min egen frustration och min egen rädsla gå ut över andra.

Frustrationen har skapat mer frustration och definitivt skuld. Ingen ska behöva bli utsatt för den energi ilskan innehåller, inte ens jag.

Ilskan/ frustrationen är gammal, mycket gammal och jag är inte säker på att den från början skapades i mig själv utan jag fick den som ett arv. Ett arv som jag senare blev duktig på att förvalta.

Min pappa var ilsk och min mamma och vi barn blev offren. Vi lärde oss att bli medberoende i att förhålla oss till den ilskan.

För det var ilska och den var både kraftig och plötslig. Ilskan gjorde mig då både som ett offer och att känna sig undergiven av men den födde samtidigt egen ilska över att min far gjorde min mamma till ett offer. För då uppfattade jag det som att det enbart var hans fel eftersom han levde ut hela förövarregistret och min mamma blev utsatt. Vi barn blev också utsatta men jag såg det inte så då utan jag såg hur min mamma led.

Idag sitter jag kvar med ilskan i mitt knä och vet inte i stunder vad jag ska göra med den. Jag bär troligen på liknande frustration och liknande skuld som min pappa som i sin tur ärvt den från sin far, min farfar. På samma sätt som min mamma ärvde sin känsla av offer från sin mamma, min mormor.

Min egen frustration kan jag mer och mer känna föds från stress och brist på kontroll, kontroll på ett sätt som jag definitivt inte behöver men ändå jagar efter.

Kontrollen och stressen kan jag förändra för att inte föda ny energi för min ilska. Men vad är egentligen idag orsaken, nu när jag är vuxen?

Ilskan är, så som jag ser det just nu min spegling av mig själv av att jag försatt mig i en situation som jag känner ansvar för men samtidigt inte kan hantera. Jag tycker att jag ska vara på ett sätt men känslomässigt är jag varken där eller på det sätt jag önskar att jag bör var och det skapar frustration och känslan av att jag försatt mig i ett hörn och det finna bara en väg ut och det är att agera ilska. Det är som att hoppa frivilligt ut från ett stup och efter ett tag på väg ner i fallet upptäcka vilka konsekvenser fallet kommer att få men inte på något sätt kunna göra något åt det. Rädslan i form av ilska är det enda som finns kvar. En utdragen frustration av ett dåligt val.

Har du koll på din egen frustration och ilska?

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer