Detta med tid har vi alla lite olika relation till. Jag tänker så i alla fall. Om inte annat så märks det att tid och förhållande till tid kan skilja sig mellan vuxna och barn men också mellan olika familjer, olika arbetsplatser och givetvis olila länder.

I Sverige kan vi få betala om vi kommer för sent till en bestämd tid hos tandläkaren eller inom sjukvården. I skolan får vi anmärkning om vi kommer försent och har vi avtal med vår advokat debuterar han all tid inte enbart den tid jag faktiskt varit där.

Tid har ett värde vilket gör att om jag kommer försent till ett möte så upptar jag andras tid vilket gör det mindre effektivt. Kanske är det rentav så att tid har ett högre värde i ett "effektivt" samhälle där allt är en kostnad. Tiden är en del av stressen och en del av effektiviteten. Kanske rent av skapad av i industrialismen själv?

I Japan har tiden en stor betydelse, om du har ett jobb. Du ska vara på jobbet och du ska arbeta och arbeta effektivt. Är du inte klar en dag arbetar du till du är klar. Inget får störa produktionen. Människors egen tid är underordnad.

En säljare lärde mig en gång att tid är indelat i tre zoner; arbetstid / fri tid och sovtid. Dessa tre tider var det viktigt att förena och hitta en balans mellan. Själv tyckte jag redan då att detta var en klok balans och dessutom sagd av en person som kanske mer än ofta hade svårt att skilja på just dessa olika tider.

Själv rycker jag att detta att komma i tid är viktigt. Jag vill inte vara försenad utan är hellre ute i god tid. I skolan kom jag aldrig försent och skolkade aldrig. Nej jag var inte en mönsterelev det var nog mer att jag tyckte det var jobbigt att få fokus på mig om jag skulle komma försent.

Idag är jag inte säker på om detta med tid är självklart en prio för mig. Jag är kluven men jag förstår att fördelarna med att inte jaga tid kan vara större än motsatsen.

Tid handlar om kultur. Kultur i ett företag, olika personligheter, olika förväntan och självklart inte minst min egen relation till den jag vill hantera tid med. Är det en viktig kund, ett myndighetsbeslut eller liknande som jag är beroende av blir tid viktigare än om jag har ett överflöd med kunder och inte är beroende av andra.

I varmare länder har jag en upplevelse av att tid blir ett svagare begrepp att förhålla sig till. Är det varm och kanske t o m mycket varmt går det inte att stressa och skynda sig. Man kommer när man kommer och gör så gott man kan. Skulle man skynda sig skulle det bli för svettigt och kanske rentav att orken då inte räcker till. Som i somras, försök att vara effektiv och utnyttja tiden när det bara är så där varmt. Inget blir gjort! Vi får göra det en annan dag.

Just nu är jag i Filippinerna och här är tid "filipinotime" detta innebär att det blir när det blir, man kommer senare än sagt och saker blir gjort senare än beräknat. Samtidigt skapar detta en lägre förväntan och en lägre stresse. Det blir lugnare och saker händer när det händer. Med lägre förväntan blir allt mer en överraskning än ett måste. Det blir när det blir.

I Sverige blir vi ursinniga om det är långa köer i telefonen eller på olika platser. I Filippinerna är kö en vardag och man står i kö för man vet att det är så det är. Man väntar på sin tur och beklagar sig inte. Det är som det är. Ingen blir upprörd. Kanske är detta en försköning men så här i min betraktelse får jag ändå en god känsla av det.

När jag kör bil och speciellt när jag är sen är bilköer och hinder i vägen ett oerhört stressmoment. Jag kan inte påverka situationen men ändå stressar jag upp mig. I dessa läge behöver jag tala med mig själv och få mig själv att fatta att antingen åker jag tidigare hemifrån och får marginal i mitt resande eller så får jag acceptera situationen. Andas in- andas ut. Andas in- andas ut.

Jag inser när jag skriver detta att jag behöver förhålla mig till tid på ett nytt sätt. Särskilt blir detta tydligt här i Filippinerna eftersom jag inte har något annat val. Tiden är i sig en del av resan. Erfarenheten av tid och hur detta påverkar mig. Just nu väldigt lugn även fast färjan är försenade några timmar. Visserligen har jag semester men det är inte hela sanningen. Semester kan också bli stressande. Här tar det tid att resa så jag behöver acceptera att kort sträcka kan ändå innebära att man får resa en hel dag.

Tiden gav mig just nu möjlighet att reflektera och skriva denna blogg. Som det kan bli.
/ Johan

Idag är det den 22/8-18 och jag hade i min egen kalender lagt in att idag är det så klart start för samtalsgrupp på omsdagar för män.

I god tid och kaffet och tee är klart. T o m fått fram bröd och pålägg.

Ibland kommer det in män precis strax innan det ska börja. Ibland kommer någon in strax efter.

Ja ja. Jag sitter jär och väntar.

Hm ingen här och nu är det bara 2 min kvar till att klockan är 18.00. Var är alla?

Bäst jag kollar igen. Vad har vi sagt? I min kalender har jag lagt in .... inget datum alls för start. Ok kollar vår hemsida. Där står det den 29/8. Men det är det inte idag.

Aj då.

Mentalt var jag tydligen så förberedd att vi skulle starta denna onsdag så jag har inte ens brytt mig att kontrollera.

Detta är ett bra exempel på känsla och tanke och att de iblamd inte går hand i hand. Min intellekt litade fullt och fast på känlan och kontrollerade inte. Känslan fick styra och jag hade tydligen inte koll.

Nu sitter jag här på mansjouren och får en stund för mig själv för reflektion. Troligen var det så att jag väldigt gärna ville ha samtalsgrupp och träffa alla de män som kommer till oss.

För det är så att våra möten blir en gemenskap som vi delar. En gemenskap som handlar om att dela glädje och sorg. Tankar och känslor. Erkännande och tillåta oss för en stund vara nakna inför varandra. Allt för att inse att vi inte är ensamma. Allt för att vi ska förstå att vi gör så gott vi kan. Ingen, jag säger ingen har ett problem, en känsla, en tanke eller en handling som inte någon annan också varit med om. Vi är inte ensamma. Och just den gemenskapen är en av de viktigaste resultaten av våra möten. Vi är inte ensamma.

När vi har för mycket omkring oss eller väljer att inte då och då stanna upp finna det risk att vi glömmer eller inte har full koll. Olika typer av stress kan få vår kropp att stänga av viktiga delar för att ändå fungera och överleva.

Nej denna gång kände jag ingen stress utan jag hade inte kollat upp så jag får skylla mig själv.

Nu är jag mer tacksam för att jag fick min egentid.

Så för att påminna mig själv och andra startar onsdagsgruppen på Mansjouren efter sommaren först onsdagen den 29/8-18, 18.00-20.00.

Ha det bra där ute så ses vi då!
/ Johan

Jag känner mig lite tilltufsad för ett tag sedan. Det var så det kändes för några veckor sedan. Jag kände mig tilltufsad. Det var ok men det var lite så det kändes. Lite tilltufsad och missförstådd.

Tankarna for då iväg och jag skannade febrilt mig själv i vad jag gjort, när jag fick den där kritiken. Saker jag kanske sagt. Saker jag kanske gjort. Hade jag varit för dominant och rigid? Hade jag inte varit uppmärksam och lyssnat? Hade jag fått tilt eller vad var det som hände som gjorde att allt fick sådana konsekvenser?

Jag har förstått att jag sedan barnsben varit den personen som försökt se mina egna fel och gärna tidigt tagit på mig skuld. Det var på något sätt ett sätt att lösa familjehemligheten och få en förklaring till allt som hände. Då var det en heltäckande lösning men idag, nej nu fungerar den inte alls.

Känslan av tilltufsad är min egen men orsaken till det som skett är inte fullt ut mitt. Jag kanske var lite för okänslig och bestämd, jag vet att det utmanar andra. Jag kanske pekade med hela handen istället för att hitta sätt att samarbeta. Jag kanske förmedlade det jag ville ha sagt utan att förklara att det inte var jag som satte reglerna utan att jag var en budbärare. Jag var troligen osmidig.

Allt detta stämmer säkert och det mesta känner jag igen som en förbaskat trist repris. Det är som det ibland i vissa situationer kommer en osalig ande i mig. Den behöver jag än mer ta tag i.

Det är vissa rädslor i mig som spökar och som gör att jag antar ett särkilt mod.

Här skulle historien kunna ta slut. Jag ser vad som händer och jag reflekterar. Jag tar tag i min del oavsett vad den andra gjort, agerat eller reagerar över. Jag har slutat att peka på andra och valt att se min del, som jag även gjorde som barn. Skillnaden var då att jag även hade en massa åsikter om hur den andra skulle vara eller inte vara. Jag var väldigt mycket anklagande.

Peka på andra och anklaga leder mig ingen vart mer än att jag kanske får avreagera mig. Det är så klart ok det med bara jag inte fastnar där.

Självklart var det som hände inte enbart mitt fel men jag var en del av det. Den/ de andra hade sina delar utan att ha analyserat det mer kunde jag i alla fall se att delar av det definitivt inte var mitt. Vad det var så var det i alla fall inte mitt. Men det som var/ är mitt behöver jag ta tag i och jag behöver acceptera att det är så jag gör ibland i dessa situationer. Jag gör saker som får reaktioner och det gagnar varken mig eller någon annan. Det blir ett försvar som skadar.

Att inse allt detta kändes lite särskilt tilltufsande denna gång och kanske just för att jag kände igen allt från förr. Jag kände igen min ande, min osalige ande som ibland startar per automatik.

Jobbigt att se men nyttigt att ta i.

Känslan av att vara tilltufsad ökar min medvetenhet och min vilja att förändra. Känslan får mig att våga kliva ur då och möta nu. Att vara kvar kommer enbart att göra att jag åter igen kommer att känna sådant jag inte vill känna. Känslan av att skada och känslan av att känna mig tilltufsad.

Samtidigt är den nya process som jag just nu är i är ok rent av bra. Små steg framåt. Både viljan att förändra och förmågan att göra det men också insikten att jag faktiskt inte behöver och ska ta på mig allt.

En lättnad.

Ha en bra sommar!

/ Johan

- Det var henne fel!
- Om jag bara inte hade gjort det!
- Om pappa bara hade älskat mig!
- Hon låter mig inte träffa våra barn.

När vi väljer att inte släppa taget om den eller de som vi tycker gjort oss orätt slutar vi också att ta ansvar för det som sker.

Offret i oss kan ha en tendens att förgöra oss hela vårt liv. Ta makten och förgöra oss.

Enda sättet att vinna är att inte låta detta ske.

Genom att se sin egen del ökar möjligheten till förändring främst inne i oss själva.

Detta leder sedan till något nytt.

Vi har alla en del i allt som sker.

När vi inser att vi är en del av problemet är vi också en del av lösningen.

/ Johan

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen.

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama.

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet. De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap.

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn.

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss i min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap.

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat.

En God Jul på er alla!

Ta hand om er var och en där ute.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer