Ämnessida ENSAMHET OCH ISOLERING – Jag känner mig ensam och övergiven. Hur tar jag tag i det?

Transkribering av avsnittet

­­Volontär Ulv – 0:16

Hej och välkomna till En timme för livet! Samtalsserien från Mansjouren där vi idag ska prata om ofrivillig ensamhet med Kerstin Thelander som är socionom och har varit med och skrivit en rapport om ofrivillig ensamhet och har även varit med och startat nätverket Stoppa ofrivillig ensamhet. En timme för livet är Mansjourens samtalsserie där vi vill plocka upp ämnen som kommer från våra besökare för att vara ett stöd för er som inte mår bra och har saker ni brottas med. Ni kommer kunna se det här via Youtube som ni gör nu och sen kommer vi också ha det på vår webbplats inspelat.

Jag tänkte jag skulle säga några inledande ord om Mansjouren och oss som förening. Vi är en frivilligorganisation som har funnits med sedan slutet av 80-talet och vi finns där för män i kris. Alla är förstås välkomna till oss men det är framförallt vår målgrupp. Vi erbjuder medmänskliga samtal. Till oss kan du höra av dig och prata med någon av våra volontärer som lyssnar, ställer frågor och förhoppningsvis hjälper dig att hitta fram till lösningar på dina problem. Dina lösningar på dina problem. Vi har en telefonjour som är öppen sju dagar i veckan dit du kan ringa. Vi erbjuder enskilda samtal, parsamtal. Vi har en samtalsgrupp på onsdagarna dit alla män är välkomna. Vi har också ett öppet hus på måndagar dit man kan komma för att titta på våra lokaler och träffa våra volontärer. Det är Mansjouren och vår verksamhet. Så hör gärna av dig till oss om du behöver det.

Nog om oss. Jag tänkte jag skulle släppa in Kerstin så får hon hålla sitt föredrag om ofrivillig ensamhet. Vi kommer ha det här föredraget i 20 minuter, en halvtimme, och sedan kommer Kerstin och jag ha ett samtal där du har möjlighet att ställa dina frågor. Välkommen Kerstin. Varsågod. Tack.

Kerstin Thelander – 3:08

Tack för att jag fick komma hit och prata om detta angelägna ämne. Ja, som Ulv sa så har jag jobbat med ofrivillig ensamhet i några år. Och bland annat så fick jag skriva en rapport om ofrivillig ensamhet i Sverige och intervjua personer inom vård och omsorg och civil sektor. Hur de ser på problemet och hur man kan lösa det. Hur kan man hjälpa det från olika välfärdsaktörer och civilsamhälle. Och sen har jag startat nätverket, NSOE. Och vårt syfte med nätverket är att vi ska vara en idé- och kunskapsbank samt forum för informationsutbyte i arbetet med att minska ofrivillig ensamhet. Vi arbetar för att allmänheten och samhällsaktörer får verktyg att jobba med och att höja kunskapsnivån om det här folkhälsoproblemet. En viktig del är att vi verkar för att minska stigmat kring ensamhet. Där har ni vår webbsideadress.

Ja, jag brukar börja med den här bilden när vi ska prata om sambandet mellan hälsa och ofrivillig ensamhet. Jag hoppas att ni ser och att det inte är allt för litet, men här är det i alla fall en metastudie. En mycket stor studie som har fått stor internationell uppmärksamhet kring dödlighet, risk för tidig död och ensamhet. Staplarna jämför olika odds, vad som har betydelse för minskad dödlighet och sjukdom. De översta staplarna som är röda, det är de som har störst betydelse för hälsan. Alla de handlar om sociala relationer. De har man mätt på lite olika sätt. Det är därför det är tre olika staplar. Olika mått, socialt stöd, social integration, kvaliteten i relationerna osv. Ni ser alla staplarna under rökning till exempel, att sluta röka. Nej, det har inte lika stor betydelse. Att sluta dricka alkohol. Nej, det har inte lika stor betydelse. Fysisk aktivitet kommer ganska långt ner och så ser ni den röda där nere. Det är läkemedelsbehandling mot högt blodtryck. Det är en ganska stor skillnad. Jag tycker den här bilden är bra för att om man tänker på vad man fokuserar på inom primärvården till exempel när man går till husläkaren så är det väldigt sällan som man får frågor om sitt sociala välbefinnande. Om man upplever sig känna gemenskap och samhörighet med andra eller om man upplever ofrivillig ensamhet. Man kontrollerar sitt blodtryck och får behandling mot det.

Och det där är ju ett glapp som inte alls är särskilt bra om man ska följa den forskningen som finns. Det finns väldigt mycket forskning kring sambandet mellan hälsa och ofrivillig ensamhet. Men det verkar vara så att den kunskapen inte är så allmän utbredd bland till exempel läkare och psykologer och kuratorer. Inte i den mån som forskningen ger stöd för i alla fall. Man ska jobba med det som är mest hälsofrämjande. Här har vi mera siffror från olika undersökningar kring hälsokonsekvenser. Till exempel att social isolering ökar risken för tidig död och kan jämställas med rökning, fetma och fysisk inaktivitet. Social isolering ger också ökad risk för demens, så mycket som 50 procent. Det har också naturligtvis ett samband mellan depression, ångest och självmord.

Ett annat intressant samband är att ensamhet och smärta faktiskt hänger samman. Ensamhet kan förstärka och skapa fysisk smärta i kroppen. Man har undersökt vad som händer i hjärnan med magnetröntgen på personer som upplever social smärta. Det är så det kallas när man blir utesluten ur gemenskap och utfryst till exempel. Det kallar man för ”sociala smärtan”. Då ser man att det händer samma sak i hjärnans smärtcentrum som vid fysisk smärta om man har slagit sig och har en fysisk skada. Det där är väldigt intressant och viktigt för alla personer som jobbar med personer som har fysiska skador och smärtproblematik. Man måste ha med det i åtanke att se till hela personens situation, hälsosituation och livssituation.

Vad är det som kan påverka att du får mer eller mindre smärta? Det finns också forskning som visar på sociala konsekvenser och samband till exempel. Att långvarig ofrivillig ensamhet har samband med kriminalitet, arbetslöshet och missbruk. Det är åt båda hållen. Man kan börja missbruka för att döva psykiskt lidande från ensamhet till exempel. Man kan vara arbetslös och då kan man bli väldigt socialt isolerad och uppleva ensamhet. Men det kan också bli så att man blir sjuk av sin ensamhet och sen får svårt att komma tillbaka till arbetslivet igen. Kriminalitet där ser vi många hemska våldsdåd med skolskjutningar till exempel. Tyvärr är det väldigt ofta så att gärningspersonen beskrivs som en enstöring och har levt väldigt socialt isolerad under många år. Så det är ett sånt samband till exempel. Man kan också tänka sig att när man inte har gemenskap och sammanhang, att man som ung lätt kan dras in i sällskap som inte är bra för en. Till exempel kriminella gäng eller gäng där man blir uppskattat för den man är.

Hur ska man då prata om ofrivillig ensamhet? Det är ju ett väldigt svårt ämne tycker många. Många tycker att det är väldigt svårt att blotta sig för att man känner sån skam för att man upplever ensamhet. Man kanske aldrig har uttalat det för någon annan människa. Man kanske inte ens har uttalat det för sig själv och vågat tänka det för att det smärtar så väldigt mycket. Till exempel om man har haft problematik i skolan och känt att man har blivit utestängd och inte fått några vänner eller blivit mobbad och så. Det är ingenting som man är stolt över. Det är någonting som gör ont på flera sätt. När jag gjorde de här undersökningarna, intervjuerna till rapporten, till exempel psykologer och läkare, så beskrev de att de kände sig väldigt obekväma att fråga patienterna om ensamhetskänslor och frågor kring det upplevda sociala stödet. För att man vill inte väcka skam och obehag. Det blir obehag för både den som frågar och den som får frågan. Om man inte får frågan och man absolut inte skulle ta upp det själv, till tex en läkare eller psykolog, då finns det en risk för en underestimering och tystnad. Det är därför som jag menar att vi alla måste få kunskap om hur viktigt det här är. Så att en människa som mår dåligt, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, så behöver man ha med i åtanke och fråga hur är det med det sociala välbefinnandet? Vad har du för nätverk och hur upplever du dina sociala relationer? Är du tillfredsställd med dem eller känner du en saknad av djupare relationer till exempel?

Det är också viktigt när vi pratar om hälsokonsekvenser då att det är den långvariga ensamheten som är destruktiv för hälsan. Alla kan verkligen uppleva ensamhet någon gång i livet och för vissa kanske det är väldigt kortvarigt eller det kommer och går. Men det är den här långvariga som är väldigt skadlig och som också kan leda till en ond cirkel av negativa tankar och mera isolering. Det ska jag gå in på framöver. Ja, här har vi den bilden. Det här är en modell som har tagits fram av forskaren John Cacioppo och den beskriver en vanligt förekommande ond cirkel som kan hända när man är långvarigt ofrivilligt ensam. Om man tar den stora ringen där det står social miljö, där upplever man att man vill ha gemenskap med andra människor. Man söker kanske sociala kontakter och relationer i olika sammanhang, men man upplever att det inte går så bra. Man känner sig bortstött. Man får inte riktigt kontakten man vill med andra människor, den man vill åt. Det gör att man upplever sig mer eller mindre ensam och socialt isolerad. Man har fortfarande en motivation till samhörighet. Men problemet är att man redan fått en förhöjd vaksamhet för sociala hot, det vill säga att man är väldigt, väldigt uppmärksam på andra personers dömanden och att de ska säga negativa saker eller att de ska visa på olika sätt att de inte vill vara med en. För det har man upplevt tidigare och hjärnan är jätterädd för att få det bekräftat. Då fungerar hjärnan så att vi får en förhöjd vaksamhet för det. Ju mer man letar efter det, desto större chans att man också ser det och då kommer man till cirkeln där det står bekräftande och uppmärksammande. De negativa fördomarna som man har och tankarna om sig själv och sin interaktion med andra, de besannas ju mer eller mindre. Så att man får det bekräftat och då är den onda cirkeln igång. Det är väldigt vanligt. Sen går inte alla lika långt. Vissa kanske tar sig ur det ganska snabbt medan vissa håller på så här runt runt under en lång tid och kan inte ta sig ur det här negativa mönstret själva.

När man pratar om ensamhet så är det viktigt att skilja på olika slags ensamhet. Det finns ju olika termer, det finns olika typer av ensamhet. Generellt när vi pratar om ensamhet inom forskningen, som jag gör, så pratar man alltid om den ofrivilliga ensamheten. Det är den som har samband med hälsokonsekvenser, som jag sa tidigare. Medan den självvalda ensamheten, är en helt annan sak. Det kan tvärtom vara någonting som är bra för hälsan. Om man till exempel känner att man behöver vila från sociala sammanhang och stimulans.

Men i den ofrivilliga ensamheten så finns det också olika varianter och vi har till exempel existentiell ensamhet. Det handlar om att människan går genom livet själv. Det är någonting som kan förstärkas och uppkomma vid kriser, till exempel när man blir allvarligt sjuk eller får en livshotande sjukdom när man är nära döden eller anhöriga som dör eller blir sjuka. Den ensamheten, den är svår att dela fullt ut med andra människor. Det kan förstås avhjälpas med att man har vänner, men man kan ändå ha den här känslan inom sig själv. Det kan vara svårt att dela den. Sen har vi den upplevda ensamheten som kan delas upp i emotionell ensamhet och social ensamhet.

Emotionell ensamhet, det handlar om att man saknar det här nära, en nära relation. Det kan vara en nära vänrelation. Det kan vara en kärleksrelation också, men att man har det här riktigt känslomässiga stödet. Social ensamhet avser man mer att man saknar nätverk, man saknar kompisar som inte är nära men ändå viktiga, och ytliga bekanta och alla som är i ens nätverk.

Social isolering, det är mera objektivt. Det går att mäta att du bor själv, du träffar bara andra personer fem gånger i månaden. Det kallar man för social isolering. Eller man kan också säga objektiv ensamhet. Olika livssituationer kan trigga ensamhet. Det finns många sådana livssituationer. Det är till exempel att man flyttar till en ny stad eller till ett nytt land och behöver bygga upp ett nytt socialt nätverk där. Det är inte alltid så lätt. När man är vuxen till exempel så är det inte lika lätt som när man är barn där det finns mycket aktiviteter och man har skolan och det finns många sociala sammanhang. Men många vuxna upplever att det kan vara svårt att hitta nya vänner i vuxen ålder. Funktionshinder och sjukdomar av olika slag, både psykiskt och fysiskt, kan ju naturligtvis vara försvårande omständigheter. Att man helt enkelt inte kan ta sig ut på aktiviteter så lätt. Skilsmässa är en väldigt stor riskfaktor. Separation, det är ju samma där. Att man förlorar sin livspartner och ska starta upp igen ett nytt liv. Missbruk som jag sa tidigare. Men också att bli förälder. Då tappar man sitt jobbsammanhang och det är många nyblivna föräldrar som upplever att det är nästan den ensammaste perioden i deras liv. Att gå i pension förstås. Det kan också leda till ensamhet. Då får man en förlust av många sociala kontakter som många tycker är svårt. Man kan känna att det var då min ensamhet kom på riktigt.

Lite om förekomsten i Sverige, hur vanligt det är. I Sverige gör vi inga totalundersökningar årligen eller inte ens regelbundet av upplevd ensamhet. Men SCB har gjort undersökningar om tillgång till nära vän till exempel. Den visade senast att 18 procent av männen och 10 procent av kvinnorna uppgav att de saknade en nära vän. Den här skillnaden var störst bland de allra äldsta. Det är inte så stor skillnad i de yngre åldersgrupperna eller medelålders. Jag tycker det är viktigt att poängtera att ensamhet drabbar inte bara äldre personer.

Som jag sa när jag berättade om de andra situationerna så ser ni att det är genom hela livet det kan finnas livssituationer som kan leda till ensamhet. Men av någon anledning lyfter media mest upp ensamhet bland äldre. De undersökningar som finns bland ungdomar och andra populationer, visar att ungdomar har lika hög förekomst av ensamhet som personer som är över 80. Det ligger på mellan 11 och 13 procent. Till exempel har man nyligen börjat fråga 15-åringar. Folkhälsomyndigheten har en undersökning som heter Skolbarns hälsovanor och där var det en majoritet av flickor, det var runt 13-14 procent av flickorna som sa att de ofta eller alltid kände sig ensamma. Bland pojkarna så var det ungefär 8 procent. Så där var det lite skillnad mellan könen. Och det är inte heller någon ny trend att unga är de som ofta känner sig mycket ensamma utan det visar sig också i internationella undersökningar. Det var en undersökning som gjordes av BBC. Personer i alla möjliga åldrar frågades om de upplevde ensamhet och också vilken period i livet som de hade känt sig mest ensamma. De äldre respondenterna svarade då att det var i ungdomstiden som de hade känt sig mest ensamma. Här har ni siffror från den här undersökningen bland skolbarnen. Att mellan 25 och 30 procent av 15-åringar flickor och mellan 40 och 50 procent av pojkarna uppgav att de hade några nära vänner som de får stöd av.

Nu ska jag prata lite grann om olika strategier för att kunna bryta ensamheten. Det finns en handlingsplan som förkortas för EASE. Det är av samma forskare som hade gjort modellen med den onda cirkeln, John Cacioppo. Han har jobbat länge med ensamhet och forskat mycket. Han har själv utformat handlingsplanen som är en självhjälp och guide, vad man kan göra själv. Det handlar om att ta små, små steg för att bryta den här onda cirkeln. Jag ska förklara kring de här stegen.

Extend yourself, det handlar om, ordagrant så är det ”förläng dig själv”. Det handlar om att man ska ta små steg i taget till att ta sociala initiativ och små utmaningar. Att man ska till exempel ut och samtala, småprata lite med folk för att hjärnan ska få positiva erfarenheter av interaktion med andra och bryta de här negativa tankarna att man bara tänker att det går så dåligt hela tiden. Man ska bara ta väldigt små steg i taget och inte pressa sig själv eller ha så mycket förväntningar på att man ska ha långa, djupa samtal med någon utan bara lite småprat. Så att hjärnan kan lära om och att utsätta sig för det som är jobbigt men i ett litet steg i taget.

Action plan, det handlar om att göra en handlingsplan för sig själv. Att försöka lära känna sig själv och förstå vad är det som jag gillar att göra med min tid och vilken miljö tycker jag om att vara i, vad har jag för intressen. Man ska försöka hitta en miljö där man känner sig så trygg som möjligt. Till exempel om man tycker mycket om att jobba med djur, ta hand om hundar eller katter, då kanske man ska börja som volontär på ett hundstall, hundhem eller någonting. Någon miljö där man känner att det här är jag bra på och då är det större chans att man vågar prata med människor, att man hittar människor som som har gemensamma intressen. Man kan fokusera på aktiviteten som man tycker om, istället för att tänka hela tiden på hur andra uppfattar en. Så fokusera på en aktivitet som du gillar och lita på att resten kommer, det sociala kommer om du bara finner ett lugn i det.

Selection, det handlar om att man ska fundera på vem man passar ihop med rent personlighetsmässigt och att det är kvaliteten i relationerna som är viktigare än kvantiteten. Vilka människor gillar jag att vara med? Vilka tror jag att jag kan ha ett ömsesidigt utbyte med? Det kanske är bara några stycken, men det är de man ska satsa på, att man kan få en nära och djup relation med dem. Istället för att försöka prata med så många som möjligt och träffa så många som möjligt. Då blir det mest ytliga kontakter och man känner sig obekväm och att det här leder ingenstans och vi är för olika.

Det sista steget, expect the best, att man ska ha tilltro till att andra vill en väl. Man ska tänka mindre på hur andra uppfattar en för att det är först då som man kan fokuserar mer på de nya människorna som man träffar, till exempel i samtal med andra Om man hela tiden tänker på hur blev det jag sa nu och nu tänker de si och så om mig, då upplevs man inte som lika öppen och varm och nyfiken på andra. Det där är viktigt för att kunna etablera relationer och lära känna nya människor. Folk vill att man ska vara nyfiken och fråga om dem. Det är sånt som folk uppskattar för det mesta. Man kan inte intressera sig för någon annan om man bara tänker på, åh nej nu sa jag det där dumma, nu blev det fel. De här är alla de stegen att gå mellan dem och ha i åtanke. Jag tycker att det är en bra strategi och man kommer långt. Det är verkligen så sant som man säger.

Jag brukar prata lite om forskningen också, vad forskningen säger om vilka interventioner och insatser som kan hjälpa personer mot ofrivillig ensamhet. Det finns många orsaker till att man hamnar i ensamhet. Dels så har vi alla olika situationer som jag berättade om, men sen finns det också individuella biologiska orsaker. Att människor är olika känsliga för den sociala smärtan som jag beskrev förut. Att få negativa blickar och kommentarer från andra, att bli utfryst. Vi föds med olika känslighet för det. Vissa trivs med att vara ganska mycket för sig själva eller ensamma, medans andra mår dåligt och måste ha folk omkring sig och göra sociala aktiviteter hela tiden. Det beror på vilken sorts ensamhet man upplever. Det finns ingen intervention som passar alla. Det beror på om var man är i den onda spiralen, I många fall om man har fastnat i negativa tankar, behöver man professionell hjälp. En intervention som har visat sig fungera, det är kognitiv beteendeterapi. Det liknar handlingsplanen, att man ska utsätta sig och utmana sig själv i det man tycker är läskigt och svårt. För att hjärnan och kroppen ska lära om, att det var inte så farligt att klara det här.

En insats som är på framgång runt om i världen, som har utvecklats väldigt mycket i Storbritannien, heter social prescribing. Det kan man översätta till svenska med ”social aktivitet på recept”, men det är egentligen ett bredare begrepp. Det hjälper inte bara mot ensamhet, utan mot psykisk eller fysisk ohälsa generellt, som är svår, som kan ha pågått länge och där det finns olika faktorer: sociala, fysiska, psykiska, i personens livssituation, som har påverkat den här negativa hälsan. Då har social förskrivning, visat sig kunna hjälpa. Inte minst personer som upplever ofrivillig ensamhet. Primärvården, där man får träffa en slags coach. Först träffar man en läkare och sen remitterar den till en coach och där har man flera samtal på en timme, för att coachen ska lära känna en. Vad är det man gillar i livet, vad är det man saknar och vad längtar man efter, vilken sorts människor vill man träffa. Coachen försöker lotsa och matcha en mot ett socialt sammanhang eller en aktivitet, där man kan få chans att träffa de människorna och göra den aktivitet man vill.

För äldre har det visat sig framgångsrikt att lära ut kunskap i digital teknik, så att man till exempel kan videoskypa med vänner eller barn och barnbarn. Det är viktigt för funktionshindrade också, som inte kanske kan ta sig ut ur hemmet. Det finns många samtalsgrupper, inte minst för anhöriga, till personer som är svårt sjuka eller har funktionsnedsättning. De kan vara stödjande och en hjälp mot ensamheten. Precis som föräldragrupper, för nyblivna föräldrar. Där kan man också få dela erfarenheter och få kompisar och vänner för livet. Det är viktigt med de här typerna av grupper. Det finns inte så mycket kunskap om interventioner som är riktade till unga, där just den ofrivilliga ensamheten är huvudfokus, att bryta den. Men den kan vara en del av en annan intervention mot depression, men det är inte uttalat att interventionen är mot ofrivillig ensamhet. Det finns inte mycket att gå på där.

Slutsatsen är helt enkelt att man ska tänka att det kommer alltid nya chanser. Man kan alltid träffa nya människor i nya sammanhang, även om man känner att det inte funkar, så ska man inte ge upp. För man kan alltid börja från noll i ett nytt socialt sammanhang och träna och utmana sig. Jag tycker nog att alla kan finna någonting som man kan prova i handlingsplanen, något av stegen, eller någon del av något steg. Det finns faktiskt chans att uppleva att det känns bättre, att det känns lättare helt enkelt. Det gick inte så dåligt som man trodde. Man kan alltid träna sig i att bli bättre att samtala med andra, till exempel att lyssna mer på den man möter och ställa frågor, för att då flytta fokus från en själv till den man möter.

Vi ska ta upp orsaker till ofrivillig ensamhet. Det har jag nämnt, men det kan vara så att det finns på olika nivåer i samhället. Jag tror att den här sliden hoppade fel, så det kan bli upprepning. Men på individnivå, så har vi då personligheten och sjukdom. Tidigare erfarenheter från barndomen, att man blivit avvisad och utfryst. Vi har faktorer på relationell nivå, och det kan handla om nära relationer i barndomen och anknytningen till föräldrar, som har stor påverkan på förmågan att skapa och upprätthålla nära relationer resten av livet.

Vi har faktorer på närsamhälles- och samhällsnivå också, och det är till exempel, vilka normer har vi kring sociala relationer? Bland ungdomar är det många som upplever att de känner sig onormala, att de inte har några vänner för att de jämför sig med en norm. De tror att man ska ha ett visst antal nära vänner och annars är man udda och konstig och inget värd. De här normerna ställer till stora problem. Det är någonting som BRIS har reflekterat över och skrivit i sina rapporter.

Det kan bero på samhällets grad av individualism och kollektivism. Hur mycket man träffar andra i vardagen eller om man bor själv eller hur stadsplaneringen ser ut och infrastrukturen. Om det inte finns en bra kollektivtrafik där funktionshindrade människor kan ta sig iväg så blir det svårt för alla människor, det blir orättvist. Vilka som kan ta sig till sociala aktiviteter.

Man kan också tänka på hur man bygger städerna, att man bygger in naturliga mötesplatser som torg och parker. I till exempel hyresrättsföreningar, bostadsrättsföreningar så kan man bygga flera lokaler som är för gemenskap som man kan låna och som bjuder in till gemenskap mellan grannar. Det beror på samhällets grad av socialt kapital, tillit till varandra och sammanhållning.

Det finns som sagt ett stort behov av kunskapsspridning kring ofrivillig ensamhet och hälsa och sambandet med arbetslöshet, missbruk, kriminalitet till alla yrkesgrupper som jobbar inom hälsa, medicin, socialt arbete, omsorg. Jag själv är socionom och jag har inte lärt mig någonting om det här i min socionomutbildning, om hur destruktivt det kan vara med ofrivillig ensamhet. Trots att jag i mitt arbete har mött många som av olika anledningar upplever ofrivillig ensamhet. Det är en brist och det är någonting vi kan förändra till det bättre genom att utbilda och prova olika interventioner och verktyg, vad som fungerar i Sverige.

Det vad jag vill göra i nätverket också, att bygga upp en kunskapsbank. Nu finns det olika projekt runt om i landet där man testar vilka insatser kan fungera för att hjälpa människor ur ofrivillig ensamhet. Det finns ingen nationell organisation eller samordning i Sverige. Vi har ingen ensamhetsminister som man till exempel har i Storbritannien som samordnar så att om man gör en insats i Kalix till exempel, då sprids ju inte det på naturligt sätt till andra kommuner eller regioner. Så att någon annan kommun ska börja med samma sak, men då missar de chansen att lära av Kalix och höra vad det inte fungerar, vad fungerar det bra, hur kan vi göra i vår kommun nu och ta lärdom av er. Det hoppas vi kunna samla i det här nätverket.

Vi behöver ta ett större tag från myndigheter och nationella aktörer i Sverige och hjälpa till att minska tabut kring ensamhet. Det gör vi genom att lyfta det både i media och att lyfta det som ett hot mot folkhälsan vilket man inte har gjort så mycket hittills, till exempel hos Folkhälsomyndigheten eller SCB. Nu så ska ni få en paus här på 15 sekunder och sen fortsätter det med en frågestund.

Volontär Ulv – 37:46

Då är det dags för frågestunden. Stort tack för jätteintressant föredrag. Verkligen grundligt runt vad ensamhet innebär, ofrivillig ensamhet och de olika aspekterna av det. Varför, hur och vad kan man göra. Nu ska vi fördjupa oss  genom frågor. Först, hur kommer det sig att du är så engagerad i frågorna runt ofrivillig ensamhet? Vad fick dig att komma in i det?

Kerstin Thelander – 38:35

Det var för några år sedan på nyheterna om ett projekt i Storbritannien. Dels så tror jag de berättade att de hade en ensamhetsminister och hade gjort en nationell strategi mot ensamhet. Men så berättade de också om ett fantastiskt projekt från staden Frome i England där man hade jobbat med social prescribing-metoden för att lotsa personer med olika typer av ohälsa till social gemenskap. Det visar sig vara en så bra medicin mot många slags sjukdomar och tillstånd. Oavsett om det handlade om fysisk smärta eller depression eller sociala problem, ekonomiska, så visar det sig att när man införde arbetsmetoden så förbättrades folkhälsan avsevärt och besöken till akutvården minskade med 15 procent. Det hade man aldrig varit med om tidigare i någon region. Jag hajade till mycket för att de överhuvudtaget jobbade med ensamhet på nationell nivå och överallt verkade det som i England.

Jag kunde relatera till det för att jag upplevde mycket ensamhet under mina tonår och det ledde till en depression. Jag känner igen mig i att det var så svårt och smärtsamt att prata om. Jag pratade inte om det med till exempel psykologer som jag träffade. För jag upplevde det själv, det var alldeles för smärtsamt. Jag kände att jag var rädd att få bekräftat att det skulle vara något fel på mig. Nu önskar jag verkligen att ingen annan ska behöva hamna i en sådan situation. Jag vill att kuratorer, psykologer och läkare ska få kunskap om att man måste fråga om det här och hitta ett bra sätt att prata om det. För att det blir så stort lidande om man går och är tyst med det under många år.

Volontär Ulv – 40:48

Ett av syftena med nätverket Stoppa ofrivillig ensamhet är att lyfta stigmat.

Kerstin Thelander – 41:00

Ja, det är en del. Och att höja kunskapsnivån och att utbilda vårdpersonal men också folkhälsostrateger och politiker kring att vi måste ta i det här problemet, hotet mot folkhälsa som det, är på mycket större allvar. Jag tycker att vi ska ha en nationell strategi och att vi ska ha lokala strategier i alla regioner och kommuner precis som man har mot suicid.

Volontär Ulv – 41:30

Men varför är det ett sånt stigma? Eller varför är det så svårt med den ofrivilliga ensamheten? Varför är det så svårt att prata om den?

Kerstin Thelander – 41:43

Jag tror att det är helt enkelt för att det är väldigt smärtsamt att känna sig utesluten. Man känner sig oälskad helt enkelt. Att man inte duger som man är om man inte får nära relationerna till andra som man önskar. Det vill man inte prata om. Det behöver man inte ens inse själv. Man vill knappt tänka tanken själv. Hur ska man då våga prata om det med någon annan? Jag tror att det är det som gör att det är så svårt. Man är rädd för andras blickar också. Man vill inte visa för andra att man är ensam. För då får man ännu mer negativa tankar om sig själv. Nu ser de att jag är ensam och vad ska de tänka om mig då? Att jag inte har några vänner. Man hamnar väldigt lätt i den där negativa spiralen.

Volontär Ulv – 42:39

Vem som kan hamna i ensamhet beror på så mycket annat.

Kerstin Thelander – 42:46

Ja, vem som helst. Ung som gammal. Det kan också komma plötsligt. Man kan ha haft ett jättestort nätverk och haft en partner i en lång relation och sen skiljer man sig och så plötsligt så står man där och jaha, hur ska jag få vänner nu? Om man tappar alla genom att relationen som tar slut. Det är inte lätt. Sverige har visat sig i internationella undersökningar om folk som har flyttat hit från andra länder. Att vi har fått en riktig bottenplacering när det gäller hur lätt det är att skaffa nya vänner i Sverige. Det är nästan sämst i världen. Vi är inte så lätta att få kontakt med. Kanske ytligt, men inte lätt att få vänskapen och lära känna varandra på riktigt.

Volontär Ulv – 43:44

Kan man säga någonting om jämförelsen av känslan av ensamhet i Sverige jämfört med andra länder?

Kerstin Thelander – 43:51

Det finns några internationella studier och det är många som tycker att det är väldigt förvånande men där hamnar Sverige inte sämst. Många tror att vi är mest ensamma i Sverige och Norden, men så är det inte. Utan det är mer ensamhet i östra Europa och Sydeuropa, Grekland till exempel, Italien. Det är väldigt många som blir förvånade när jag berättar om den forskningen.  Det som jag har hört som forskarna lyfter fram som möjliga förklaringar kan vara i att till exempel i Medelhavsländerna finns ingen så utbyggd välfärd som i Sverige där man blir omhändertagen när man blir äldre. Det finns en hög förväntan på att familjen ska ställa upp. Familjen har visat sig vara de viktigaste sociala kontakterna i Medelhavsländerna och östra Europa. Medan i Sverige litar vi mer på vänskap, att det är det som fyller våra sociala behov. Om man förväntar sig att familjen ska finnas där, om den inte finns där, då uppstår det ensamhet. Här har vi inte samma förväntan på nära familjeband, Här ska man skaffa sina vänner utanför familjen.

Volontär Ulv – 45:22

När man pratar om ofrivillig ensamhet, pratar man om det utifrån existentiell ensamhet, emotionell, social. Det är det som är definitionen?

Kerstin Thelander – 45:38

Ja, definitionen som används, den mest utbredda definitionen som används inom forskningen, är att den upplevda ensamheten uppstår när det finns en obalans mellan kvantiteten och kvaliteten på de relationer vi vill ha och de som vi faktiskt har. Till exempel att man vill ha djupare, närmare relationer, man har bara ytliga relationer. Eller kvantiteten, att man har väldigt få, man skulle vilja ha fler. Det är när man upplever det glappet där. Så det är alltid en självupplevd känsla som man pratar om när man pratar om ofrivillig ensamhet. Det är inte någonting som kan mätas objektivt. Det finns ju sådana undersökningar också, om man bor ensam och hur ofta träffar du dina vänner eller släktingar. Men det säger ju ingenting om hur du känner. Man kan ju ha, objektivt sett, ett stort socialt umgänge men ändå känna sig väldigt ensam.

Volontär Ulv – 46:37

Så man vet alltid om man är ensam?

Kerstin Thelander – 46:45

Nej, man vet inte riktigt det. Men om man ofta tänker på det och blir ledsen och lider av det och tänker mycket på att det är svårt att interagera med andra eller det är svårt att hitta nära vänner eller det är svårt att hitta kompisar överhuvudtaget. Ja, då… Det kan bara värderas av individen själv. Men om man känner igen sig i det så stämmer man in i beskrivningen av det som vi kallar ofrivillig ensamhet.

Volontär Ulv – 47:18

Du berättade om olika typer av ensamheter. Skulle du vilja fördjupa det och ge det kött och blod. Hur låter berättelserna runt de här olika typerna av ensamheter? Hur kan en existentiell ensamhet se ut? Eller emotionell eller social?

Kerstin Thelander – 47:44

Ja, den existentiella kan handla mycket om vad som händer när jag dör och vad är meningen med livet. Man går väldigt mycket in i sig själv. Det här att man är ju ensam med sina tankar. Det är bara man själv som kan tänka sina tankar och allt som det kan vara jobbiga saker och mycket rädslor. Som sagt, det kan ju komma fram vid kriser som när man blir svårt sjuk. Den här känslomässiga ensamheten att man får inte den djupa vänskapen och det känslomässiga stödet som har visat sig väldigt viktigt för hälsan. Att kunna dela både jobbiga känslor och bra känslor. Många får det i en relation, i en kärleksrelation. Det stödet får man därifrån. Men det finns till exempel en studie som har visat skillnad mellan män och kvinnor. Vad äktenskapet i relationen har för betydelse för känslan av ensamhet. Det visar sig att för männen kände de en mindre emotionell ensamhet när de var gifta eller hade en partner. Vilket tyder på att partnern stod för det känslomässiga stödet. Medan för kvinnor visade det inte alls att de fick samma känslomässiga stöd av sina män. Utan att de fick det mest av nära vänner. Sen visar det sig att för ogifta män, var det inte samma.  Generellt kände män en större social ensamhet. Då tror man, man brukar lyfta en förklaring att kvinnor är bättre på att underhålla sociala nätverk och att ha större nätverk generellt.

Volontär Ulv – 50:07

Så man kan prata om manlig ensamhet och kvinnlig ensamhet och de skiljer sig åt?

Kerstin Thelander – 50:20

Det behöver inte skilja sig. Men den här studien visar på något slags mönster. Men det finns som sagt inte så många totalundersökningar i Sverige där man kollar om det skiljer sig mellan män och kvinnor. Utan olika undersökningar visar olika. Både bland de äldsta och de yngsta så är det tjejerna eller äldre kvinnorna som upplevde mera ensamhet. Det beror lite på om man är i en relation eller inte och vad det stödet betyder för en.

Volontär Ulv – 50:58

Du visade några bilder som visade att, om jag förstod dem rätt, att killar har färre nära vänner. Men tjejer, ungdomar, känner sig ofta mer ensamma. Är det någonting som är könsspecifikt och som man kan prata om manlig och kvinnlig ensamhet?

Kerstin Thelander – 51:25

Det är i alla fall det som statistiken visar. Men det är svårt att generalisera för det finns så få studier. Så det är svårt att prata om manlig och kvinnlig ensamhet. Men det är vanligt att det lyfts fram att män inte lika ofta pratar om känslor med sina andra manliga vänner. Då kan man förstå att makan blir viktig för dem för att få det stödet. Att vid skilsmässor till exempel så är det vanligare att männen känner att de tappar sitt sociala nätverk. Som de hade tillsammans då. Paret hade ett gemensamt. Men kanske kvinnan har varit bättre på att ha kontakt och underhålla alla relationerna. När relationen bryts så är det kvinnan som har kvar dem eftersom hon har haft mest kontakt med dem under deras gemensamma tid.

Volontär Ulv – 52:29

Hur mycket eget ansvar ligger det i den ofrivilliga ensamheten?

Kerstin Thelander – 52:36

Individen har alltid ett ansvar för sin hälsa. Det finns alltid mycket man kan göra själv. Men har man inte rätt förutsättningar så behöver samhället stötta upp och skapa de förutsättningarna. Då måste man ha en kunskap om att det här är en väldigt viktig pusselbit i livet och för hälsan. Om man struntar i att fråga de frågorna för att det är svårt och jobbigt. Då blir det svårt att hjälpa personer om man utesluter en så viktig del av livet. Man måste fråga om det sociala välbefinnandet. Det är precis som man pratar om, psykiskt och fysiskt, matvanor och hur man dricker. Förut så tyckte man det var jobbigt att fråga om alkoholvanor, men det är en vanesak. Nu har man kanske blivit mera varm i kläderna och det känns inte lika jobbigt. Så kan det bli med frågor kring ensamhet och gemenskap.

Volontär Ulv – 53:47

Att det blir mer normalt.

Kerstin Thelander – 53:49

Ja, det blir mer normalt. Det är någonting man gör. Pandemin har gett det här en skjuts eftersom att det är så många som har fått känna på den ofrivilliga ensamheten nu. Väldigt många. Nu kan nästan alla relatera till det. Det är viktigt att berätta att så här har det sett ut för många människor väldigt länge. Oavsett pandemi eller inte. Nu är pandemin slut men de här människorna kommer alltid finnas. Vi behöver vara förberedda inom välfärden att hjälpa de människorna.

Volontär Ulv – 54:29

Jag sade innan sändningen att det idag hade varit en nyhet om att under pandemin har man känt en gemenskap. Alla har suttit i samma båt. Nu finns det en rädsla för att när samhället börjar öppna upp igen att vissa kommer känna sig väldigt ensamma eller väldigt utsatta och att suicidtalen kommer gå upp.

Kerstin Thelander – 54:58

Precis, det förutspås att suicidtalen kommer öka. Det utgör statistiken åren efter krisen. Men det är som sagt viktigt. Jag tycker att på så vis har pandemin varit bra för ensamhetsproblematiken, satt ljuset på det. Att människor faktiskt förstår vad det handlar om nu när man pratar om sambandet med hälsa. För man kanske har känt tidigt att det här var inte bra. Att träffa så här få människor och sitta och jobba hemma och bara ha en skärm. Det känner man snabbt att man mår dåligt av. Eller inte alla. Medan de som redan upplevde ensamhet kanske tyckte att det känns skönt att det var fler som var i den situationen. Då kände de sig inte lika udda.

Volontär Ulv – 55:54

Vi ska se om det kommit in några frågor från chatten. Jag läser högt. Är detta med att känna sig ensam en egen föreställning som man bär på som inte självklart behöver vara sann?

Kerstin Thelander – 56:10

Ens egen upplevelse är alltid sann. Upplever man att man är ensam så kan ingen ta ifrån en den upplevelsen. Men sen kan det vara mer eller mindre sant det som man uppfattar om sig själv. Jag duger inte, jag kan inte socialisera, alla negativa tankar. Det kan vara föreställningar som man har som bara är av ondo. Som inte alls är sanna. Man har fått för sig det för att man kanske fått det bekräftat från någon någon gång. Sen har man tentaklerna ute och är väldigt rädd för blickar och kommentarer. Att få se sådana tecken igen från folk.

Volontär Ulv – 56:57

Det är det man ska utmana i den här handlingsplanen?

Kerstin Thelander – 57:03

Ja, precis. Det handlar om att försöka bryta det så fort som möjligt så att man inte får ännu mer och allvarligare negativa tankar om sig själv.

Volontär Ulv – 57:17

Vi har fått in ytterligare frågor. Jättebra. Vad kan man göra om man känner sig ensam i en relation?

Kerstin Thelander – 57:23

Först kanske försöka prata med sin partner om det. Man känner att man inte får det här sociala stödet som man vill ha och se vad det samtalet kan leda till. Då kanske det blir ännu viktigare att man har personer runt omkring i sitt nätverk som kan ge det emotionella eller sociala stödet som man inte får i sin relation. Relationen kan ju vara bra ändå, men då kanske man behöver få det någonstans ifrån i alla fall.

Volontär Ulv – 58:01

Det handlar om att förstå sina behov och kunna uttrycka dem?

Kerstin Thelander – 58:07

Ja, och det är inte så lätt.

Volontär Ulv – 58:13

Men man måste försöka.  Bra fråga här från chatten. Kan man bli volontär hos er på Mansjouren? Jag tänker att den frågan kan jag ta. Ja, det kan man. Det är bäst att höra av sig per mail till Mansjouren. info@mansjouren.se. Ja, jag får nickande svar här från mina kollegor. Vi har olika verksamheter. Vi har vår telefonjour som man kan sitta i, men vi har också samtalsgrupper, jouröppet på måndagar och det finns andra saker att engagera sig i. Så visst får man bli volontär hos oss. När inte kamerorna var på pratade vi också om att Mansjouren kan ju vara en aktör i att bryta ofrivillig ensamhet. Både att man kan komma till oss på samtalsgrupp eller olika typer av samtal eller att man kan ringa till oss. Men även att man kan bli volontär och engagera sig och komma ut ur sig själv på något sätt och göra en insats. Vi pratade om pandemin, om ensamhet, om den här handlingsplanen. Vad skulle du säga om man känner sig ensam? Vad är det man ska göra?

Kerstin Thelander – 59:49

Jag tror mycket på det här att försöka hitta ett sammanhang där man känner sig trygg. Någonting som man gillar eller någonting man känner, det här är jag bra på. Där är det större chans att man träffar likasinnade, man kan prata om ett gemensamt intresse och sen, jätteviktigt, att man inte har så höga förväntningar på sig själv i början. Man är så himla snabb att döma sig. Utan tänk bara, att idag ska jag säga en mening till en ny människa och då är jag jätteduktig. Det tror jag är jätteviktigt att ta sådana små steg i taget så att man någon gång får känna att man faktiskt kan klara av att interagera med andra, att det här går bra, det går framåt. Man ska inte ta det för snabbt.

Volontär Ulv – 1:00:44

Det här är någonting man kan göra själv?

Kerstin Thelander – 1:00:46

Ja, det är någonting man kan göra själv. Men om man känner att det inte går, att man har för mycket negativa tankar om sig själv och blir rädd, inte vågar, då tycker jag att man ska söka professionell hjälp av en psykolog eller någon annan som man har förtroende för och som kan ha den typen av utbildning. Att ge det stödet eller någon som man kan öppna sig för och bara berätta om hur man tänker och vad som gör så ont i en. Men det är kanske svårt till någon i nätverket och kanske är det lättare att gå till en utomstående professionell hjälpare att berätta.

Volontär Ulv – 1:01:29

För det här är svåra frågor att lyfta, att jag är ensam. Hur ser det ut i Sverige? Du pratade en del om England och det verkar vara ett föregångsland när det kommer till att ta tag i frågor om ofrivillig ensamhet. Hur lätt är det att få hjälp inom vården om man upplever de här känslorna av ofrivillig ensamhet?

Kerstin Thelander – 1:01:55

Det är inte så lätt om man inte får frågorna eftersom att man sällan tar upp dem själv. Dessutom behövs det tid att skapa relation med den läkaren eller psykologen eller vem man nu träffar för att man kanske ska våga prata om det. Först kanske man bara ser att man är nedstämd eller sover dåligt och man är deprimerad men sen kanske man känner att den här personen verkar vara bra att prata med och den verkar kunnig och pålitlig. Då kanske, efter fyra gånger, så kan man våga berätta vad som ligger bakom depressionen. Men det gör man inte på en gång och husläkare har man ofta inte samma. Det är väldigt många i Sverige som inte har en fast läkare utan man byter ganska ofta och då är det jättesvårt när det inte finns någon kontinuitet eftersom att om det är svåra ämnen så behöver man ha en bra relation till den man ska öppna sig för.

Volontär Ulv – 1:02:55

Är det ofta så att man söker för annat och sen kommer ensamheten upp senare?

Kerstin Thelander – 1:03:10

Det är precis så. Man har gjort undersökningar i England som visar att ungefär 20 procent av läkarbesöken hade ensamhet som primär orsak men det kom inte fram på en gång utan man kanske sökte för ont i magen eller ont i huvudet eller depression för att det var kanske lite lättare och mer accepterat att säga. Det var en väldigt intressant undersökning tycker jag för då visar det ju också hur mycket man faktiskt kan hjälpa personer på ett bättre sätt om man tar tag i den här frågan och ser att det faktiskt är ett stort problem för hälsan. När man till exempel började jobba med social förskrivning såg man att läkarna blev avlastade. De fick inte alla de här patienterna längre för att de patienterna hade fått rätt hjälp. De hade fått hjälp med orsaken och då behövde de inte komma en gång i månaden och säga att de hade olika fysiska symptom, nya symptom varje gång.

Volontär Ulv – 1:04:20

Är det här någonting som de som söker förstår eller tänker man att man har ont i magen eller ont i huvudet eller att det är något annat?

Kerstin Thelander – 1:04:35

Ja det finns nog både och. Det finns nog många som inte förstår det på en gång utan man kanske måste gräva lite i sig själv. Och sen finns det vissa som har varit nedstämda länge och kanske har en tanke om vad det är. Att man har känt sig ensam länge men man har inte uttalat det för någon eller och knappt sig själv heller. Det kan sitta långt inne även om man har en idé om det. Det måste finnas rätt forum för att prata om det.

Volontär Ulv – 1:05:10

Vi har fått in ytterligare en fråga från chatten. Jättebra att det kommer in så många frågor. Sociala medier kan skapa känslan av att jag inte är lika bra som mina bekanta. Vad säger forskningen om sociala medier och ensamhet?

Kerstin Thelander – 1:05:26

Ja det är en bra fråga. Och vad jag vet så har inte forskningen några entydiga svar. Man kan inte säga att det är bara bra eller bara dåligt. Utan det kan vara bra för vissa individer som till exempel har varit väldigt socialt isolerade, hoppat av skolan och bara sitter hemma. Att de ändå hittar folk att träffa och chatta med eller kanske träffa på videomöten online. Att det blir ett sätt för dem att ändå ha social kontakt med andra som kanske är lite lättare då än att träffas fysiskt. Till exempel ungdomar har man sett att om man kommer från en liten ort och man hittar ingen som man känner som en själv. Man känner sig väldigt udda. Då finns det oändliga möjligheter på nätet att faktiskt träffa sin lilla grupp av likasinnade människor. Det är något positivt med sociala medier.

Men sen har vi också det här att man kan jämföra så mycket med andra. Hela tiden med alla bilder som läggs upp och visar att nu är jag med mina vänner här. Ser man det så kan det förstås förstärka en redan befintlig känsla av ensamhet. Att titta på vad kul alla andra har, vad sociala alla andra är. Här sitter jag själv hemma en lördagskväll, varför är inte jag med några vänner? Så det är både och.

Volontär Ulv – 1:07:10

Det kan jag känna igen mig i. Jag får meddelanden om att tiden är slut. Men jag tänker att vi har en avslutande fråga och sen rundar vi av och sen slutar vi. Om du fick skicka med någonting till de som tittar och lyssnar nu runt ofrivillig ensamhet, vad skulle du vilja säga?

Kerstin Thelander – 1:07:34

Att inte ger upp och att tänka att det finns ingen risk att det skulle vara kört för dig. För att det kommer alltid finnas nya människor att möta och nya sociala sammanhang. Det beror på hur du tänker om dig själv, din inställning till dig själv och till andra människor. Det är någonting som man kan få hjälp att förändra. Antingen kan man lyckas förändra det själv eller så kan man ta professionell hjälp.

Volontär Ulv – 1:08:07

Bra. Bra avslutande ord. Så hoppfullt. Vi avslutar nu det här samtalet, det här föredraget om ofrivillig ensamhet. Stort tack för att ni kom och tittade och lyssnade. Snart kommer man kunna se den här inspelningen på vår webbsida, mansjouren.se under Kunskapsbank. Gå gärna in där och titta sen. Nästa vecka så kommer Peter Myhr och kommer prata om metakognitiv terapi. Så då är ni jättevälkomna på tisdag klockan sex. Nu önskar jag er all lycka. Hej!