Ämnessida TRAUMA – Kan jag bli fri från det jag upplevt?

Transkribering av avsnittet

Volontär Ulv – 0:16

Hej och välkommen till En timme för livet, Mansjourens samtalsserie. Ulv heter jag och är volontär på Mansjouren. Och idag ska vi prata om trauma. Och det ska vi göra med Anneli Svensson som är socionom, legitimerad psykoterapeut och har jobbat länge, länge med trauman.

Men innan jag släpper in Anneli så ska jag säga någonting om oss, Mansjouren. Vi är en frivilligorganisation som har funnits sedan slutet av 80-talet. Vi erbjuder medmänskliga samtal och vi lyssnar, ställer frågor när vi inte förstår och försöker stötta dig att komma fram till dina lösningar på dina problem. Och till oss kan du ringa till vår telefonjour som är öppet sju dagar i veckan. Öppettiderna finns på vår webbplats. Men vi har också individuella samtal, parsamtal och gruppsamtal. Så vi har både öppet hus eller jouröppet på måndagar och två samtalsgrupper, en på onsdagar och en på torsdagar. Dit är du jättevälkommen om du vill.

Men ikväll då så ska vi prata om trauma. Vad är trauma? Hur vet man att man bär på ett trauma? Hur kan man komma ur trauman? Jag välkomnar Anneli upp på scen så får hon berätta mer. Och sen efter hennes föredrag så har hon och jag ett samtal och då får du jättegärna ställa frågor via chatten om det du har hört och det du undrar. Välkommen Anneli.

Anneli Svensson – 2:16

Tack så mycket. Ja, hej och vad fint att jag blev hitbjuden. Det är ju speciellt att få möta en grupp som man inte möter live. Men jag ska försöka att förklara och involvera er så mycket som jag kan och sen att ni hör av er och ställer frågor.

För det första när det gäller trauma så är det så här att man måste ju vara utsatt för en traumatisk händelse. Och där behöver det vara två kriterier inblandade för att vi inom psykologins område ska beteckna det som ett trauma. Det ska ha varit en händelse där man upplevde själv eller var vittne till en händelse där man konfronterades med svåra saker såsom dödsfall, död, hot om död, allvarlig skada eller fara för någon annans liv och död för någon annans fysiska integritet.

Den upplevelse man får av den här händelsen den ska involvera bland annat rädsla, hjälplöshet och skräck. Och skräck är någonting annat än att vara rädd. Skräck är när vi stelnar, när vi stannar upp och inte klarar av att göra det vi håller på med just nu. Så skräck ska man vara försiktig med att använda bara slarvigt så här och säga jag blev bara rädd och skräckslagen. Skräck är det yttersta utav att vara rädd. Så när en människa säger att den är skräckslagen på riktigt då vet man att det här har varit väldigt allvarligt. Detta är då en traumatisk händelse.

Vem blir då traumatiserad? Ja, det är inte alla som blir traumatiserade alls. Utan de flesta blir inte det. Man kan ha upplevt integritetskränkning, man kan ha fått den här överväldigande känslan för vad som hände. Men för de flesta så försvinner det här inom några veckor, inom någon månad. Och det blir inte det som vi senare säger är en traumarelaterad störning.

Men en del fastnar i det som har hänt. Och det är väldigt olika. Och det som är farligt för vissa människor är inte farligt för andra. Till exempel, ni kan tänka på, ja en del tycker ju att om man skulle flyga helikopter för första gången så skulle det vara farligt. Men någon annan skulle tycka att det var det största äventyret i deras liv. Så vi har olika nivåer för vad som känns farligt för oss. Det har vi med oss på alla plan. Genetiskt, historiskt, sociologiskt. Ja man kan ha det på alla plan.

Men när man blir traumatiserad så drabbas man utav vissa specifika reaktioner. En utav de vanligaste det är skam. Och varför blir vi skamsna utav att ha varit med om något svårt? Jo för vi vill alla vara starka. Vi vill alla kunna vara adekvata i livet och göra det vi ska. Klarar av att jobba, går till skolan, var med familjen, var en bra partner. Allt det där, det ska man ju klara av. Men helt plötsligt så börjar man få de här reaktionerna. Och där skammen är en av de vanligaste.

Också att bli rädd. Jag vågar inte gå ut längre. Det är mörkt, jag vågar inte ta mig ut. Jag vågar inte gå till den här platsen längre. Det var där det hände. Och så vidare. En allmän rädsla och man får påslag, man kan få högre puls och hjärtslagen börjar ticka. Det är ganska otäckt att drabbas utav det här.

Många talar om lägre självkänsla, lägre självförtroende. Jag trodde att jag var så och så, men det är jag ju inte längre. Det här tar på en, man blir svag.

En del drabbas av hat och hämndkänslor. Det är väldigt svårt att berätta om oftast. Man vill inte hata. Man vill inte tänka hämnd. Men vi gör det och det är nog bra att prata om det för att annars kanske det ligger och skaver hela tiden. Och det här har jag varit med om allt från att man tar och oljar in någon och eldar upp den person som gjort en illa till att man tar bilen och kör över personen 50 gånger eller hugger ihjäl någon eller på andra sätt. Det skrämmer väldigt många att ha de här känslorna. För vi är inte vana att känna så. Men det vi vet är att samtalet, om det sen är med en vän, om det sen är med familjemedlemmar eller det är med ett proffs. Men att man berättar om det här och att vi inte ryggar tillbaks för att det kommer inte att hända. Det är bara det att man tänker på det här och man skulle vilja. Men vi har så mycket sociala hinder för att göra sådana här saker så det händer nästan aldrig. Det har hänt, men mycket sällan.

En annan reaktion som man kan uppleva när någon har blivit traumatiserad är hopplöshet. Jag orkar inte längre, jag vill inte längre, jag kan inte. Jag kommer aldrig komma ur det här. Jag kommer aldrig känna självförtroende igen. Och då börjar vi förstå att det här har tagit sig in så mycket i den människans liv att nu börjar det verkligen bli dags att få professionell hjälp. Ett annat sätt att se på trauma är att tänka att det är ordlöst. Judith Herman brukar säga, som är en stor mentor på området, hon brukar säga så här att narrativet, berättelsen om trauma är tyst. Och det kan man upptäcka när man jobbar med patienter som är svårt traumatiserade, att ibland så är det inga ord. Då kanske jag säger vilken färg ser du nu? Blunda och säg vilken färg du känner eller ser. För det kanske man klarar av. Men att berätta om det man har varit med om, det är inte alltid lätt.

Anna Gerge och flera andra talar om toleransfönster. Vi kan inte öppna upp hela berättelsen på en gång. Det är för svårt. Man måste ta det lugnt. Inte ha för bråttom. Så vänner som sätter sig med en annan vän och ber den berätta vad den har varit med om, de kan ibland säga, åh det kom så himla mycket. Jo men personen har ju kanske väntat ganska länge för att berätta och då berättar den precis allt. Och då kan ni tänka på om ni hjälper en vän att säga, du nu tar vi en te-paus eller kaffe-paus eller nu går vi ut och går en runda. Och det är det här så kallade toleransfönstret, att man måste klara av att berätta det man kanske inte har berättat om på många år ibland.

Vi har alla olika förmågor att läka, att komma igen. Det kallas för resiliens. Resiliensen hos människor, den kan vara hög och den kan vara låg. Vi som jobbar mycket med våld och trauma, ni kan tänka alla utryckningspersonal etc. och vi som terapeuter osv. har vi högre resiliens än befolkningen i stort? Till en viss nivå. Men så jobbar du som akutläkare och du står och väntar på att du ska operera någon och in kommer din släkting som du ser på båren. Och du rasar ihop. Vi är alla människor och kan alla påverkas av trauman. Vi är inte något slags He-man eller stålmannen eller något sånt här. Utan vi drabbas och människor som jobbar mycket med trauman måste vara väldigt uppmärksamma på det här för vi kan ibland få såna här lite traumaskador och så. Och det är ju inte så trevligt och det måste man ta hand om.

När man har varit med om ett trauma, vi kan ta Drottninggatan till exempel. Några händelser hände där och i det akuta så reagerar vi alla på olika sätt. Ni har kanske sett på tv någon gång när man visar från en akut plats att någon går och sätter sig lite lugnt och bara tittar ner i marken. Någon annan går ut i skogen flera mil så här. En tredje börjar skrika. Och det här är en del som fastnar i de här känslorna som de upplevde i det akuta.

Om det här inte försvinner ur psyket så kallas det för att man har akuta stressyndrom. ASD förkortas det. Och det är en skada som har blivit, som har liksom fastnat igen där vid det akuta och så får man alla de här reaktionerna och det är bara jobbigt allting. Och där brukar jag säga att media gör ett bra jobb genom att sticka en mikrofon rakt under nosen på människor precis efter det har hänt något fruktansvärt. Jag har jobbat med ganska många som har blivit otroligt traumatiserade utav det. De har liksom inte kunnat fly undan den där mikrofonen utan har blivit tvingade upp i ett hörn och står där och berättar om vad de har sett. Och det här har ni sett på TV många gånger och jag vet inte, media gör mycket gott och det är bra med media för det mesta men det där är vi inte så intresserade av, vi som jobbar med människorna som blir utsatta.

Om det är så att den här akuta stressen ligger kvar och den ligger kvar under många veckor och också månader sen så kan man ha drabbats utav då en diagnos som heter posttraumatisk stressyndrom. På engelska är det posttraumatic stress disorder och jag tycker den är bättre. Det blir oordning på systemet liksom. Så som man var förut är man inte längre och man får störningar i tankeförmågan. Ibland ett totalt sammanbrott. Det kan vara någon som berättar jag letade efter fjärrkontrollen hela kvällen och vad gjorde jag? Jo, jag hittade den i kylskåpet. Där låg den. Och nu tänker alla här, det har jag också gjort, jag är också traumatiserad. Nej, du är inte traumatiserad men du kanske är stressad däremot. För det är bara en del.

De har också fått en emotionell förlamning kanske. De kan inte känna längre riktigt så bra. Det kan vara en del utav det. Vi har depressioner bland personer som är traumatiserade. Det är svårt att söka hjälp och då blir diagnostiserad med depression. Och du får inte frågan utav vården, vad har hänt dig? Därför att man ser bara beteendena och att det är ett depressivt liv. Och kanske inte ställer de här frågorna kring just våld och utsatthet. Man har ångest. Det finns mediciner mot ångest. Men när det har pågått flera månader så orkar vi inte längre. Kroppen börjar utsätta sig för stresshormoner. Så kortisolvärderna ökar och så vidare. Vi får alltså en massa fysiska påslag. Pulsen och blodtrycket stiger. Berättar många om. Och så spänner man sig. Man kan vara spänd i hals och nacke. Man liksom drar upp axlarna mycket och spänner sig mycket och det kan innebära skador längre fram. Alla de här grejerna ingår i den svåra diagnosen posttraumatic stress disorder.

Men till och med de som får den här diagnosen, närmare 60 procent, de får en signifikant nedgång i symptomen och genomgår en naturlig läkning över tid. Och det här är fascinerande. Socialstyrelsen har till och med sagt att det inte är så säkert att man ska gå in och röra personer som har varit med om svåra saker. Låt läkning över tid först ta plats. För då läker vi i vår egna takt.

Och som sagt, det som står bakom mig här är ”upplevelsen och inte händelsen i sig som avgör om något blir ett trauma”. Vi talar om potentiella trauman när man har varit med om någonting som skulle kunna vara traumatiserande. Men vi utgår inte från det inom mitt gebit. Utan det vi gör det är att vi testar, vi jobbar på, vi ställer frågor, vi ser. Är det här ett trauma? Nej, var det nog inte. Så att man ska tänka på det här med självläkning och inte hoppa in för snabbt med att säga du måste gå till en terapeut. Nu baktalar jag mig själv. Men man ska vara lite försiktig med att skicka människor i terapi det första man gör. Utan var beredda att lyssna istället. Lyssna på personen som kanske har börjat berätta. Det är inget farligt. Och är det farligt det som berättas så ta en paus, drick kaffe, gör något.

Det som är avgörande för personens läkning och traumas dignitet det är dels hur grovt det har varit som den har varit med om. Det är biologiska, existentiella, psykologiska förmågor som resiliens och att ha det vi kallar för coping-strategier. Alltså metoder att klara vårt liv. Det kan vara att hugga ved, det kan vara att gå och jobba, det kan vara att gå till gymmet, det kan vara att knyppla. Inte vet jag. Man har olika sätt att läka. Vissa springer ut i skogen och ja, många gör mycket olika saker.

Men det som vi ser läker absolut bäst det är det sociala nätverket. Jag har här och där kommit in på det här. Det sociala nätverket, om det är vänner, familj, grannar. Ja, det här med att man har ett nätverk och inte skäms utan vågar berätta.

När det sen kommer till en fjärde och viktig del i hur man avgör hur personen får hjälp så är det ju att bemötandedelen är den mest viktiga. Hur vi bemöter människor gör hur vi läker. Om vi bemöter på ett schysst sätt och inte backar och inte blir rädda så blir det en bättre läkning. Och det kan ju kännas lite hopplöst när man jobbar på akut och man jobbar järnet överallt hela tiden och till sist orkar man inte vara jätteschysst i sitt bemötte utan det får rappas på lite. Men vi vet att när sjukvårdspersonalen och ambulanspersonalen kommer fram på en trafikolycka att när de är lugna och metodiska och jobbar enligt de metoder de har lärt sig, så säger de som har varit med i olyckan att det kändes så varmt direkt när jag var där. Det var någon som tog min hand, det var någon som lade en filt över mig. Så att det här med bemötandet, det är extremt viktigt.

Vi har många människor i vårt land som inte är födda i Sverige, som kommer från länder där det varit krig, tortyr, alla möjliga hemska saker. Att ha respekt för att berätta för mig, det är ju ett privilegium att någon vill det och kan det. Jag har ingen aning om hur kriget här och där ser ut. Ändå berättar du för mig. Det betyder ju att du har fått tillit och jag litar på dig. Och det här tänker jag att Mansjouren och andra instanser gör ett jättejobb. För de flesta de klarar sig på det som kallas självhjälp.

Sen har vi en del som behöver stödsamtal och här kommer NGOs, alltså frivilligorganisationerna in och gör ett hiskeligt bra jobb. Det är Brottsofferjouren, det är kvinnojourer, det är Mansjouren, det är RFSL stödmottagning. Det finns rätt många ställen man kan vända sig till. Oanat så tar man inte alltid upp men några som är bra att vända sig till också, det är faktiskt kyrkorna ibland. Där finns rätt många som är välutbildade på det som handlar om kriser och trauma. Och man behöver inte vara troende för att prata med en präst eller någon annan religiös företrädare. Men de är ju vana att jobba med svåra saker som död och så vidare. Så ja, jag skulle säga att det finns stödsamtal att få.

När man behöver en traumabehandling så söker man sig oftast till en vårdcentral eller psykiatrin. Och då kan man få kortare, oftast traumabehandlingar och de är bra. Men ibland så är de lite för korta när man har komplexa trauman. Och då kan man behöva psykiatrin eller oss privata psykoterapeuter som jobbar mycket med trauman. Och enligt de europeiska normerna så är det en tre till femårig behandling som behövs då. Men nu pratar vi tunga trauman och där man har en bakgrund oftast av mertrauman som inte har blivit bearbetat. Och det här växer in kumulativt, alltså som en stege, blir det mer och mer och mer och till sist har man så mycket så det blir overload. Man klarar inte av det här. Och då kan man behöva professionell hjälp.

Men det ska man ju bekosta och det är inte så enkelt alltid. Men jag brukar säga så här, om du är beredd att ta ett lån för att köpa ett hus, kanske du ska värdesätta ditt egna mående och tänka att det är ditt inre hus och kanske låna pengar till det. Det får man inte göra på banken men man kanske kan låna av familj eller vänner. För det är det värt. Det är värt att få hjälp. Alla är värda att få hjälp.

Och när man söker proffs, när gör man det? Jo, det är när man inte behärskar sina känslomässiga upplevelser. Du ser någonting på stan, någon som nästan krockar. Och du blir så rädd så att du börjar skrika eller ringa 112 eller någonting och så kommer du på att de klarade sig och det blev ingen olycka. Då behärskar vi inte våra känslomässiga upplevelser. Vi blir för arga på våra barn, på vår partner. Vi gråter för mycket. Ja, man behärskar inte det här. Om du själv upptäcker att du har ändrat dina beteenden i livet. Förut var jag en glad skit och jag tyckte om att göra det och det i livet. Nu tycker jag inte om någonting. Allt är värdelöst. Då har du ändrat väldigt mycket av dina beteenden kanske. Du drar dig undan nu. Du är inte social längre. Där kan man börja tänka på att jag kanske behöver hjälp. Det är vad du själv känner.

Ett annat sätt är att fråga sin omgivning. Tycker du att jag har ändrat mig i mina beteenden och hur jag är som människa? Då får man hoppas på att man har ärliga vänner som vågar säga att du är mycket mer ledsen eller du verkar bära på någonting som är svårt. Du har gjort det länge nu. Det är sådana här implikationer på att man kan behöva söka hjälp.

Jag har pratat om de kumulativa trauman. Man kan också lida utav överförda trauman. Daoud som är en duktig forskare på Karolinska har tittat på hur barn som kommer med flyktingfamiljer som har levt i flyktingläger, hur de barnen har haft svåra traumatiska skador. Precis likadant som sina föräldrar trots att de inte har upplevt själva kriget. Överförda trauman kan komma generation efter generation. Där har vi förintelsen och offren av förintelsen. Där vi kan se i tredje generationen hur man fortfarande har vissa skador fastän man inte själv varit med om förintelsen. Kollektiva trauman är sådant som händer där vi kallar det för hatbrott och hatrelaterade trauman. Om man slår ner en grupp, en minoritet, så känner resten av minoriteten också ibland att de har blivit traumatiserade och blivit mer rädda. De här kollektiva trauman finns inom många grupper.

Det vi hjälpare kan göra för att traumatisera någon, det är att vi kan låta personen berätta utan att stänga det där fönstret och bara låta människor berätta om sitt trauma. Då kallas det för att man har återtraumatiserat personen. Den återupplever det den har varit med om, som om det var på riktigt. När vi proffs gör sådant, då ska vi inte få lov att jobba med det här. Men det kan ni som jobbar frivilligt tänka på: Igen, stäng fönstret, vi pratar mer nästa gång. Ta det lugnt, ta det lugnt. Viktigt, viktigt.

Sekundär traumatisering det är det man råkar ut för när hjälpapparaten inte fungerar. När de säger, var du tvungen att gå i den där parken mitt i natten med en kort kjol? Eller var du tvungen att vara precis där och dricka öl? Du vet ju att där är mycket våld just där runt omkring. Det är alltid stökiga typer. Blame the victim, att man skyller på offret är inte så ovanligt när vi ska försöka hjälpa människor. Det finns ingen som känner sig så dum och så skamsen som den som själv har blivit utsatt. Så vi behöver inte tynga till den delen.

Något som många drabbas av är någon form av minnesförlust med bortträngningar och att man känner att, hur kom jag hit på den här platsen? Visst åkte jag tunnelbanan, men hur hamnade jag här? Det här kallas för dissociativa störningar. När man har sådana störningar så kan det vara på många områden, och det har med minnesbanken att göra. Man kan ha brist på minnen.

Man kan ha något som kallas för superminnen. Det här får polisen höra ibland om hur brottsoffer berättar. ”Jo, och så hade den så här rosa snören på skorna!” Och så kommer personen ihåg just det. Och det är fascinerande hur våra minnesbanker fungerar. Så människor kan också ha en massa minnen som man inte har ord för. Och hur gör man med allt det? Ja, de finns i alla de här känsloupplevelserna. Man känner en doft när man står i kön på ICA. Och så får man hjärtpåslag. Du ser någonting som är ett känslointryck, kanske en blomma eller en färg eller ett rum eller ett skägg på ett ansikte och du blir påmind och får det vi kallar för triggers. Att någonting händer med oss. Att vi blir rädda. Att vi kanske försöker fly därifrån till exempel. För det vill man ju göra när man känner sånt.

Och där tänker jag att vi ska ta en liten paus och häng kvar och ställ gärna en massa frågor för det vet jag att det finns. Tack!

Volontär Ulv – 28:46

Stort tack, Anneli, för föredraget. Jätteintressant att höra. Och nu ska vi ju hålla i det här samtalet och chatta gärna frågor till oss som vi kan ta in i samtalet. Jag tänkte inleda med att fråga: Om man går och bär på en psykisk ohälsa eller inte mår bra, det är någonting som är fel. Hur tydligt är det att det är ett trauma som ligger bakom? Att man kan spåra känslor till en sån här upplevelse? Hur tydligt är det med de personer du träffar att det här är ett trauma? Det är någonting, en situation som ligger bakom.

Anneli Svensson – 29:45

Det är inte alldeles självklart alltid och därför har vi vissa tester som vi gör och måste göra inom psykologins område. När det till exempel är de här svåra diagnoserna som posttraumatic stress disorder så är det många kriterier som måste stämma in. Och då kan vi uttalas om det. Men jag skulle säga så här, de flesta när de kommer och söker hjälp vet att de har någonting bakom sig som ligger och skaver och så där. Så man söker inte i blindo. Men om du kommer till en vårdcentral kanske så kan du få diagnosen depression, du kan få diagnosen det här och det här och det här. Och sen kommer man till oss som kan trauma och så säger vi, men det är fel. Det är det här det är. Men du har drabbats av allt det här. Så javisst, det är inte alltid lätt att diagnostisera, speciellt om du har lite bråttom. Det tar tid. Jag måste göra flera samtal innan jag kanske är klar med vad det är. Och sen kan man ju inte alltid ringa in exakt vad det är om en person har varit med om många saker, till exempel under uppväxten. Vi säger att du har varit med om övergrepp då. Ja, det var kanske inte just den händelsen, eller den händelsen, eller den händelsen, utan det är i stort. Eller våld i familjen, partnervåld och så. Det är samma sak där. Det kanske inte är en unik händelse som är den som är själva traumat utan det är en massiv massa trauma.

Volontär Ulv – 31:16

Vet man att man har varit med om någonting som är potentiellt traumatiserande så är det också någonting att undersöka om man är depressiv eller om man lider av panik, ångest?

Anneli Svensson – 31:30

Visst, absolut. Vet man om att när jag var 15 år så blev jag misshandlad på skolan så att jag inte kunde gå till skolan på flera veckor och jag har aldrig bearbetat det. Kanske har det satt sina spår. Inte vet jag, men det får man ju undersöka då om det kan vara så. Så absolut, att våga berätta för de proffs man möter att jag har trauman bakom mig och jag har aldrig fått behandling för dem och jag tror att de påverkar mig i mitt liv. Om du vågar säga det så är det en stor hjälp för hjälpapparaten också för vi kan ju inte bara hitta saker i en människa utan vi är beroende av att människor berättar för oss, även om det är svårt.

Volontär Ulv – 32:22

För till exempel om man skulle lider av depression men det ligger ett trauma bakom och man behandlar depressionen, då kommer man inte komma till rätta med…?

Anneli Svensson – 32:34

Nej, det brukar vara problematiskt. Om traumat fortsätter ligga kvar och skaver och du bara tar hand om depressionen som du säger så blir det just det du tar hand om. Och då finns det en viss risk att depressionen kommer tillbaks.

Volontär Ulv – 32:48

För man behöver lyfta den där situationen eller raden av situationer och bearbeta dem? –Ja, precis. –Och det är berättelsen som är, att man får återberätta dem och jobba med dem, det är det som läker?

Anneli Svensson – 33:07

Det läker. Men för att man ska kunna läka så måste man också i början på en behandling undersöka hur mycket tål en person. Man brukar tala om att man stabiliserar en person innan man går in i trauman för att sedan kunna återhämta sig och sedan integrera det här. Och sedan så småningom komma tillbaks till ett liv där traumat är neutraliserat. Det finns olika metoder att jobba med det här. En av dem kallas för EMDR som är en ögonrörelse, man gör så här. Man jobbar under flera sessioner som är mycket verksamt. Där man jobbar med specifika saker man har varit med om. Det finns neurofeedback, det finns hypnos, det finns DBT-behandlingar. Det finns mycket olika former av behandlingar.

Volontär Ulv – 33:59

DBT, vad står det för?

Anneli Svensson – 34:01

Det är också en psykiatrisk hjälp man kan få. Det är ju värt att pröva lite olika metoder om man känner att man kommer inte i land med det man har besvär med.

Volontär Ulv – 34:15

Jag tror vi har fått in en fråga här från chatten. Vi på Mansjouren får ofta samtal kring vårdnadstvister där den ena föräldern förlorat rätten till umgänge med sina barn. Detta upplevs mycket traumatiserande för den föräldern. Räknas detta av expertisen som trauma och hur skulle du bemöta eller hjälpa i ett sånt fall?

Anneli Svensson – 34:40

Svårt. Jag jobbar också på Alternativ till våld i Täby. Jag jobbar specifikt med de här fallen där man ofta kan ha förlorat ett barn till den andra föräldern. Nu är det ju så här att i de flesta fall i Sverige så förlorar man inte vårdnaden och umgänget utan man försöker få båda föräldrarna att ha umgänge och vårdnad. Det är för- och nackdelar med det. Men den person som förlorar umgänge och vårdnad, ja, det kan inte bli så mycket svårare än att förlora ett barn. Det är klart att det kan bli traumatiserande och man kan få mycket av de här delarna som jag berättade om. Att man får svårt att sova, att man börjar må dåligt och blir deprimerad och alltihop. Och där finns ju inget större hjälporgan för det utan det är ju att söka terapi som alla andra om man mår så dåligt utav det. Men där skulle jag säga att där har man ju kanske mer stöd utav er till exempel men också av vänner. Att prata och prata och prata och få hjälp på det sättet. Någon sa så här, the best kind of therapy is a cup of coffee . Den bästa terapin är att ta en kopp kaffe med sin vän. Och så är det, initialt. Man ska inte tänka att inte det hjälper, för det hjälper. Vi vet att samtalets makt att höra sig själv säga saker, det har en läkande effekt. Folk frågar ju vad är det som läker liksom? Ja men det är att man lyfter upp det, får det bollat och speglat utav någon annan människa som finns där på andra sidan, som lyssnar på dig och är delaktig. Det är otroligt läkande. Att inte vara ensam, som den här personen som frågar här. Det finns många fler som har varit med om det du har varit med om. Se om du kan hitta något på nätet, kanske någon grupp, kanske Facebookgrupp och så vidare. Och försöka få stöd där av andra.

Volontär Ulv – 36:48

Du sa i ditt föredrag att en del av trauma är ofta skam, och att sociala relationer, att bli satt i sociala sammanhang, var läkande. –Ja. –Så om jag förstår dig rätt, att inte gå och bära på det själv, försöka lyfta på det.

Anneli Svensson – 37:11

Absolut. Och eftersom det här är Mansjouren så tänker jag att män och deras och eran väg till hjälp, ser lite annorlunda ut. Oftast tar det längre tid innan man söker hjälp. Man ska vara stor och stark som pojke och sen som man. Det ligger en massa hinder för killar att söka hjälp ibland. Och jag tycker ändå att de yngre killarna börjar bli mycket bättre på det här. Man vågar visa känslor, säga att man är ledsen och så vidare. I alla fall en del killar, bland andra killar får man inte alls säga att man är ledsen. Och mycket av det som är våld och trauma, det gör oss ledsna. Och därför behöver vi ha tillgång till den känslan. Och när vi inte har det, eller inte får lov att prata om det som man, så tänker jag att då blir det stopp. Det blir stopp i hela systemet. Och till sist så blir det för mycket. Och då kommer depressionerna. Så att prata om sin sorg och sin ledsenhet som man är otroligt viktigt. Och också ibland arghet, att man är arg och besviken, känner hopplöshet. Alla de där delarna. Det är inte speciellt manligt liksom. Men jag vill bara frammana att jag hoppas att fler män och killar vågar göra det. För att alla är hjärtligt välkomna inom alla mottagningar och så vidare. Man ska inte känna att man inte får lov att söka hjälp. Utan det finns hjälp. Och jag säger det här väldigt tydligt därför att vi vet när det gäller till exempel suicid, att den största mängden är ju män som är 40 plus. Och det är just för att man inte söker hjälp. Och vi kan inte ha det så. Utan kom! Var inte rädd du, kom. Vi finns där och vi jobbar med killar hela tiden. Men det är färre killar än kvinnor. Men kom och sök hjälp.

Volontär Ulv – 39:04

Kan man säga någonting generellt om hur trauma tar sig uttryck för killar/män kontra tjejer/kvinnor? Är det individuellt?

Anneli Svensson – 39:14

Jag får ta min kliniska del i det för att jag kan inte hänvisa direkt till någon skillnad i litteraturen och så. Jag jobbar ju med både tjejer, killar och han, hon, hen. Och det skiljer sig lite grann. Killarna har ju en benägenhet att först bli arga. Kränkt. Alltså arg. Tvärförbannad, och man ska ge igen, och lite såna där grejer. Men nu pratar jag om killar som inte blev utsatta för de grövsta brotten. För de killarna är lika förstörda. Och förstår inte hur ledsna de är nästan. När man har blivit fråntagen hela sin integritet till exempel vid ett sexualbrott. Och där ser man ju ganska stor skillnad på reaktionerna och hur många killar söker hjälp på våldtäktsmottagningen på SÖS till exempel. Man skulle behöva jobba med kampanjer på olika sätt för män att söka hjälp. Men det skiljer sig visst, den där ilskan kanske kommer initialt snabba hos killarna än tjejerna, men det skulle jag säga är nästan det enda jag kan se. Sen så det här med skam, den är ju extra stor hos killarna. Därför att som jag sa, man ska vara stor och stark. Och innan du får en man att prata om skammen så kan det ha gått ganska lång tid där. Den finns i rummet hela tiden men du kan inte närma dig den, du är rädd för den där skammen. Du ska inte skämmas, det är inte manligt. Så där skiljer det sig lite.

Volontär Ulv – 40:58

Hur är det då om man blir utsatt för trauma som barn? Jag tänker att det kan vara svårare att sätta ord på, svårare att förstå att det jag blivit utsatt för leder till det här, och att det kan vara svårt att få syn på när man blir vuxen. Eller tänker jag fel?

Anneli Svensson – 41:18

Nej, du tänker helt rätt. Barndomstrauman och där man inte har minnen, så klara minnen för de kan vara bortträngda, men det kan också bero på att man inte har kunnat minnas det. Man har dissocierat och stuckit iväg i psyket när det har skett. Det är klart att vi kan inte trolla fram minnen, vi jobbar inte med sånt i Sverige. Man planterar inga minnen, som det kallas för. Man sitter inte och säger ”jag tror du har varit med om det här när du var liten”. Det är oproffsigt för vi är auktoriteter så när vi säger en sån sak då har man varit med om det. Vi måste vara ordentligt försiktiga med det och aldrig frammana det på det sättet. Men det som kan komma upp i en terapi det kan vara att det börjar komma fragment. Då tar man hand om de fragmenten, man fyller inte på de fragmenten utan det är det personen har. Det finns terapeuter som jobbar med hypnos och jobbar bara precis som fosterdiagnostik. Man måste veta vad man letar efter. En del tror att hypnos är någonting där man kan undersöka allt möjligt som man inte vet någonting om. Nej, du måste veta en hel del för att du ska kunna gå tillbaka in i det. Det är en metod som en del använder sig av i trauma-arbeten. Har du inget minne av någonting så kan vi inte plocka fram minnet, även om du misstänker att det kan vara så att du har varit med om det här. Vi kan inte trolla fram det.

Volontär Ulv – 42:57

Men om det kommer i terapi så kan det vara hjälpsamt för att komma vidare och försöka bearbeta dåligt mående?

Anneli Svensson – 43:08

Absolut, det kan det vara.  Men där får vi också vara försiktiga så att inte personen tar fram ett trauma för att jag jobbar med trauma. Och tror att det krävs av mig för att vara patient hos Anneli eller för andra som jobbar med det här, så måste jag ha varit traumatiserad? Nej, inte alls. Utan du kan komma till oss och mig utifrån alla möjliga problem du har i livet. Skulle det sedan råka vara att det är relaterat till ett trauma så är vi bra på att ta hand om det. Men det behöver ju inte vara det. Det här med potentiellt trauma. Det är viktigt att tänka på.

Volontär Ulv – 43:41

Vi har fått in ytterligare en fråga här från chatten. Vilken sorts självhjälp skulle du rekommendera?

Anneli Svensson – 43:48

Ja, den är individuell. Jag vet en del. Allt ifrån att sitta och spela piano till att lyssna på musik, att sy, att börja träna kampsport… Allt på hobbylistan kan vara självhjälp. Men självhjälp kan också vara att vila, att läsa en bok, att åka ut i skogen och sätta sig och bara filosofera. Att hålla på med mindfulness, yoga, meditera. En uppsjö med saker som finns som självhjälp. Och det man behöver göra som person är att titta bakåt. Vad har hjälpt mig tidigare? Det frågar jag alltid dem. När du har varit med om svåra saker förut i ditt liv, hur har du gjort då? ”Jag har jobbat som sjutton.” Ja, men då kanske det du ska fortsätta med då. Prova att jobba då. För människor har sitt egna facit, oftast. Andra säger ”Jag kan absolut inte jobba, jag måste bara ligga på soffan och äta godis.” Ja, får du göra det då ett tag. Och självhjälp är ju också att ta vännerna till hjälp. Bjud hem dem på fika. Det behöver inte vara så allvarligt. Man ringer kompisen som är granne och säger kan du komma över på en skorpa och te? Jaha då. Och så får man vara i lite varm miljö så här. Att vara tillsammans med andra. Det är fina grejer det.

Volontär Ulv – 45:15

Men självhjälp, det är då dels att kunna släppa på något sätt situationen. Distrahera sig. Gör något helt annat. Men det finns också det här med att ta hjälp av sina kompisar eller ringa någon självhjälpslinje och få prata om det och sätta ord på det? –Absolut. –Och de båda behövs?

Anneli Svensson – 45:35

De kan behövas, både och. Jag vet folk som har skrivit böcker, som har målat fantastiska tavlor. Vi kan räkna upp ett antal konstnärer och kreativa människor som har gjort fantastiska saker utifrån sina trauman de har varit med om. Så att det finns så många vägar. Jag kan berätta en liten kort historia om en ung kille som hade varit med om svåra saker. Han gillade Tchaikovsky. Och då var det så här pianokonsert 21, den var väl inte riktigt färdiggjord. Så han bestämde sig för att han skulle skriva klart den lilla konserten. Så han gjorde det och släppte ut det på Youtube. Då kom han till mig och sa, han var bara 17 år: ”Du Anneli, du vet inte hur många vänner jag har fått.” ”Har du?” ”Jo, och alla älskar Tchaikovsky.” Det blev liksom en gemensam faktor. Fast det var också det här att de hade varit med om saker. Så sen blev det så att de satt här och där och komponerade det här. Så de gjorde en helt ny Tchaikovsky-grej där. Det var roligt. En sån där exceptionell grej. Men oftast är det ju bara det där att man ringer grannen eller vännen eller börjar med yoga eller meditera eller vad man nu gör för någonting. Måla. Många som gör det, tycker det är härligt att få ur sig det.

Volontär Ulv – 46:51

När du pratade tidigare om återtraumatisering, att prata om någonting traumatiserande för tidigt. Hur försiktig behöver man vara? Och hur försiktig behöver man vara som kompis eller som volontär på en telefonjour?

Anneli Svensson – 47:16

Den är ju jättesvår. Tyvärr så kan det ske fast man är försiktig. Och det har hänt nästan alla proffs någon gång att man har råkat kliva för långt in. Så det är lång erfarenhet och svårt arbete. Naturligt när man berättar för en vän så brukar de flesta vänner inte klara det allra värsta. Så man håller bort det i alla fall. När det är en svår våldtäkt eller någonting sånt. Och då kanske de säger ”men var det inte mer?” Och då har vi, naturligt inbyggt i oss, i vårt system att du klarar nog inte det här. Du är nog inte tillräckligt stark. Så de flesta backar själva där. Och det är en fin egenskap som vi har. Vi vill inte spy ut allting på en gång. Det räddar de flesta.

Volontär Ulv – 48:07

Det fyller liksom sin funktion och det är någonting bra?

Anneli Svensson – 48:13

Medan när de kommer till oss som är proffs, och kanske också är i jourlinjer, så tänker man att man måste berätta allt. Så där gäller att trycka på stoppknappen. Hjälpa människor att trycka på stoppknappen. För de känner sig mer pressade att de ska berätta. Jag brukar berätta det här om toleransfönstret. Vi kan inte öppna upp fönstret utan att vi stänger det. Vi måste klara av att stänga innan vi lägger på telefonen eller har den här sessionen. Så att vi får inte sitta i för långa samtal också. Det är en del som gör det. Sitter i väldigt långa samtal upp till två timmar och så. Hjärnan klarar inte det riktigt, utan håll det till 45 minuter, en timme max alltså. Inte gå så mycket över det. Men att begränsa för oss som jobbar med människor. Att begränsa det är skönt också för den personen.

Volontär Ulv – 49:04

Och ta det stegvis?

Anneli Svensson – 49:07

Ja, ta det stegvis. Ring igen, hör av dig igen.

Volontär Ulv – 49:14

Du har jobbat länge med trauma, sedan 90-talet. Hur kommer det sig att du blev intresserad av detta och har fördjupat dig i det?

Anneli Svensson – 49:24

Det är för att jag vet att man kan hjälpa en människa på ett sånt otroligt häftigt sätt. Att från att överleva till att plötsligt börja leva. Och den resan, den är alldeles magisk. När du får vara med om det, det kanske har tagit tre år, det kanske har tagit fem år, i en psykotraumabehandling. Men när man ser någon flyga själv, ut ur rummet och känner att du lever. Det är en sådan belöning. Men hur jag själv kom in på området, det handlar ju såklart om min bakgrund och vad jag har varit med om. Det brukar se ut så hos oss som jobbar med sådana här saker. Att vi har tidigt blivit berörda av området på något sätt. Familjen, en själv och så vidare. Och sen ger man sig in i området och utbildar sig för att kunna hjälpa. Så det är väl så enkelt.

Volontär Ulv – 50:23

Och det här med att bli frigjord, det handlar om att är man traumatiserad så är man väldigt fast i det där och väldigt definierad av det? Det formar hela ens liv. Och det behöver man frigöra sig ifrån?

Anneli Svensson – 50:39

Det behöver man. Man brukar säga så här, du kan inte bli av med dina trauman. De finns där, du har upplevt dem. Men du behöver inte bli berörd av dem. Du behöver inte bli störd av dem. Och det är rätt häftigt faktiskt att det går att göra.

Volontär Ulv – 50:55

Så vi har fått in ytterligare en fråga från chatten. I våld i nära relationer så är det ju självklart att den som blir utsatt kan bli traumatiserad. Men kan även den som utför våld bli traumatiserad av sitt agerande?

Anneli Svensson – 51:12

Det borde jag kunna svara på som jobbar med utövare av våld på ATV. Så här är det: När vi tittar på våld som är mellan människor så behöver vi alltid titta på dens bakgrund som utövar våldet också. Och det är inte så sällan att man hittar olika svåra saker som har hänt den personen. För att man själv ska bli våldsam så finns det ibland våld bakom en. Så ja, svaret är ja. Det kan vara en traumatiserad person. Sen att man blir traumatiserad för att man ger sig på någon, den är jag mer tveksam till. För det är ju trots allt under kontroll och en maktutövning man utför. Så den vill jag inte svara på att det är ett trauma. Men däremot kan man ha trauman i sin bakgrund. Ja, det händer.

Volontär Ulv – 52:05

Och som också då kan leda till att man…

Anneli Svensson – 52:06

Visst, att man inte har lärt sig sociala normer för hur man beter sig vid en konflikt. Eller man har lärt sig det genom sin egen bakgrund, så att det är mycket våld. Men det ska också sägas att du behöver inte ha varit med om våld för att bli våldsam i en relation. Så är det ju inte heller. Men när det gäller de grova brottsligheterna, de som sitter på fängelser, då ser man ofta att där finns det en våldsam historia bakom. Men där sitter ju inte de flesta. De flesta är ju ute i samhället som gör sådana här brott.

Volontär Ulv – 52:39

Jag tänkte vi skulle börja runda av. Men om du skulle få ge tre rekommendationer eller något att hänga upp saker på. Vad skulle du vilja säga till de som lyssnar när det kommer till trauma?

Anneli Svensson – 53:00

Jag vet inte om jag behöver tre, men den absolut viktigaste delen är: håll inte tyst. Gå inte med det själv. Sök vänner, bekanta, familj, mansjour, kvinnojour, vad du nu behöver. Sök hjälp.

Volontär Ulv – 53:24

Bra. Så håll inte tyst, sök hjälp, prata med andra. Jättebra. Stort tack för det här Anneli. Tack ni som har varit här och lyssnat. Det här kommer läggas ut på vår webb, mansjouren.se Där ligger också en hel del andra liknande föredrag om ensamhet, om ångest, om tillitsfulla relationer och så vidare. Så gå gärna in där. Tack.