Ämnessida RELATIONSVÅLD – Vad finns det för stöd och behandling till dig som utövar våld, eller utsätts för våld i nära relation?

Transkribering av avsnittet

Volontär Johan – 0:15

Hej och välkomna till Mansjourens En timme för livet. Jag heter Johan Andersson och är volontär på Mansjouren. Vi har haft en ganska lång serie av olika föredrag som vi tror är bra för andra att lyssna på. En timme för livet handlar om män och mäns utsatthet när det gäller risken för att ta sitt eget liv. Den här videoinspelningen kommer att gå live så att ni har möjlighet att ställa frågor under tiden ni lyssnar på det föredrag vi ska ha idag. Vi kommer också spela in det så att ni kommer kunna se det på Youtube även senare.

När det gäller Mansjouren så är det en verksamhet vi har haft sedan 1988 som riktar sig framförallt till män. Vi har telefonjour varje dag, olika telefontider under dagen. Vi har öppet hus dit man kan komma på måndagar och titta på hur vi ser ut och våra lokaler och hur det känns där. Vi har möjlighet redan då att ha ett eller annat samtal. Vi har också möjlighet att erbjuda individuellt samtal, parsamtal och så har vi också en samtalsgrupp och vi håller på att bygga upp för att få fler samtalsgrupper för män. Samtalsgrupper där vi skapar någon slags gemenskap för att tala om sånt som känns, sånt som vi tänker på och saker vi gör. Allt det här kan man erhålla genom att vara medlem hos oss. Det kostar 300 kr per år. Telefonjouren som vi har den är helt kostnadsfri och det är bara att ringa.

Idag ska vi tala om konsten att ta sig ur våld. Dagens ämne handlar om våld i nära relationer. Att vara utsättare eller utsatt. Ett allvarligt ämne, lika så ett jätteviktigt ämne och vi vet att det finns människor som har behov, både de som är utsatta och de som utsätter att hitta ett alternativ. Vi är så glada idag att vi fått några som kommer att berätta om det och som jobbar i någonting som heter Relationsvåldscentrum Väst i Stockholms stad och ska berätta om det här. De är alla familjebehandlare och det är Susanne Hansen, det är Kim Tjernqvist, och Nicole Gondek Baig. Jag välkomnar er upp och så ska ni få hålla ert föredrag och det ska bli verkligen spännande att höra vad ni har berättat om idag. Välkomna upp.

Susanne Hansen – 3:43

När han är tio städar han och dammsuger, varje millimeter minutiöst. Radar sina plastsoldater så alla gevär pekar åt samma håll mot en gemensam fiende som ska nedgöras. Han ritar bara monster, hiskeliga vidunder med 15 klor och rovtänder och jättelika gap. De kommer ut ur bilderna och angriper, allt och alla. De är förfärliga och fasansfulla. De skriker ut sin skräck. På kvällen vågar han inte somna för han måste ingripa ifall det blir gräl igen. Då avleder han deras uppmärksamhet från det de grälar om. Så deras irritation riktas mot honom. Så länge båda grälar på honom tycker de i alla fall lika för en gångs skull. På natten måste han smyga sig upp och kolla att ingen del har flyttat bort och försvunnit. Han petar på dem för säkerhets skull så han ska veta att de båda ligger där och sover bredvid varandra i sina sängar. Han ängslas ständigt. Han är alltid rädd för katastrofen. Han vet att den kommer. Han vet bara inte när. Han vågar inte gå förbi ett öppet fönster och inte över torget. Han vågar inte längre gå i skolan. Nu vågar han snart inte leva längre. Den dag katastrofen igen är över oss då är han rådigast av alla och har mest tålamod. I timmar ligger han bredvid i sängen och stryker hår ur pannan och lyssnar, pratar, tröstar, håller i och kramar. Finns där bredvid och tröttnar aldrig. Nu slipper jag oroa mig, säger han, för nu har det ju hänt. Han växer några år och 40 centimeter, blir mera axelbred för varje dag. Snart har hans krafter vuxit ifatt. Det ansvar han sedan länge burit. Det här är Märta Tikkanen som har skrivit den här dikten och det är ur en samling som heter Århundradets kärlekssaga.

Nicole Gondek Baig – 6:03

Tack.

Kim Tjernquist – 6:13

Hej. Det där var vår kollega Susanne och jag heter Kim Tjernqvist. Det här är Nicole. Vi jobbar ju som sagt som familjebehandlare på RVC Väst, Relationsvåldscentrum Väst. Det Susanne läste upp var någonting som vi möter ofta. I form av någon som kanske är liten från början som upplever våld i sin familj. Som ser, känner in, tar till sig och som sedan växer upp. Vi pratar med barn ofta och deras föräldrar. Vi kommer berätta mer om det. Jag kommer berätta lite om hur vår verksamhet fungerar. Vad vi har för målgrupper. Vi har tre olika målgrupper. Det är vuxna som är utsatta för våld. Då är man alltså 18 och uppåt. Alla åldrar. Det är personer över 18 som är utsatta för våld i nära relation. Det kan vara från en partner, men det kan också vara från ett syskon eller från en förälder. Allting som räknas inom en familj. Vi har våldsutövare, alltså människor som utsätter andra för våld i nära relation, också vuxna. Vi har också barn som målgrupp.

Hur kommer man till oss? Det är att man antingen kan höra av sig själv. Då ringer man till vår jourtelefon. Man kan också få kontakt genom andra institutioner eller myndigheter. Genom tips. Då kan man ringa till vår jourtelefon och få fem samtal. På friyta heter det. Då dokumenteras inte det i något system. Det kan vara en ganska bra ingång ifall man känner att man inte är säker på hur man ska ta kontakt eller att man inte vågar ta ett längre steg. Vi har också att man kan komma in genom insats. Då får man det genom relationsvåldsteamet. Det är de som jobbar på socialtjänsten med de mer akuta, i mer akutskede och även bara med ansökningar. De skriver ett uppdrag och skickar det till oss. Så vi är utförarenheten kan man säga. Vi utför det som de ger oss uppdrag för. Vi har gruppverksamhet. Både för våldsutsatta och våldsutövare. Vi har just nu två grupper för våldsutsatta och en grupp kommer igång för våldsutövare.

Vi kommer berätta mer om hur vi jobbar. Med barn har vi två olika sätt att jobba på. Två metoder. Men det kommer vi också berätta mer om. Hur man kommer in som barn. Som barn behöver man ha antingen en förälder som utövar våld eller som har varit eller är utsatt för våld som antingen har en pågående kontakt hos oss eller har gått hos oss. Då får man också ett beslut fast från Barn- och ungdomsenheten inom socialtjänsten. Behandlingen för våldsutsatta. Samtalens syfte är att få kunskap om våldet. Få syn på sitt motstånd. Det man gör i relationen. Det är mycket skuld och skam när man lever i en relation där det förekommer våld. Det jobbar vi väldigt mycket med. Att säga successivt att personen får berätta och att vi kopplar ihop teori med verkligheten. Så vi jobbar mycket med psykoedukation som det heter. Att man dels pratar om teorin men också kopplar allting till personens berättelse och dens erfarenheter. Vi jobbar med en metod som heter Utväg Skaraborg när det kommer till gruppverksamhet och vi jobbar ungefär på samma sätt där. Vi har olika teman som man jobbar efter och sen så jobbar man tillsammans och delar erfarenheter.

Behandlingen för våldsutövare. Nu ska vi se, att jag inte står i vägen. Det handlar om att stoppa våldet. Det handlar också om att det ska vara kunskapshöjande. Samma sak där. Det är extremt mycket skuld och skam när man möter personer som har utövat våld. Och tröskeln kanske är ännu större ibland att faktiskt ta kontakt med oss. Vanliga inslag i behandlingen är våld. Att ta ansvar för våldet. Vi jobbar också mycket med sammanhang. Att sätta våldet i ett sammanhang, i kontext. När är det man utövar våld och vad är det som händer? Vi jobbar också med alternativ. Alltså vad kan man göra istället? Vi pratar också mycket om partnerkontakt. Att man ska kunna kanske ha en kontakt med den personen som har varit utsatt eller blivit utsatt av den som utsätter. För att kunna jobba kring det. Där jobbar vi utifrån ATV, vilket är en icke-våldsgrupp kallas det.

Sedan arbetar vi med stödsamtal för barn som upplevt våld i nära relation. Då är det ju två olika metoder som vi jobbar efter i Trappan, som är en mer manualbaserad metod där man jobbar med att rekonstruera en våldssituation som barnet har varit med om. Vi pratar så att barnet ska få sätta ord på det den har upplevt och vi jobbar mycket med att barnet ska förstå att det inte är dens fel. Den ska inte behöva ta ansvar för våldet. Vi har också här och nu-samtal, vilket är liknande Trappan. Alltså sätta ord på och sätta det i ett sammanhang. Men inte rekonstruktionen, så som man jobbar med Trappan. Så det är mer fritt hur man vill jobba.

Nicole Gondek Baig – 12:26

Då tänkte vi att ni som lyssnar också ska få tänka en liten liten stund på vad är våld för dig? Ja, för vi jobbar efter, det är lite samma som Kim var inne på med Alternativ till våld. Det är en stiftelse i Norge som har tagit fram en definition av våld som vi jobbar utifrån. Den säger att våld är varje handling riktad mot en annan person som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får den personen till att göra något mot sin vilja eller sluta göra något som den vill.

Kim Tjernquist – 13:09

Det är Per Isdal som säger detta och som har startat det här. Han är psykolog och psykoterapeut och har jobbat med framförallt våldsutövare i många, många år.

Nicole Gondek Baig – 13:24

De jobbar lite som vi. De jobbar också med barn, med våldsutövare och personer som utsatts för våld. Det här är de våldsformer som vi brukar prata om. Det är fysiskt våld. När man tänker på våld så kanske det första som man tänker på är fysiskt våld. Det kan vara slag, det kan vara sparkar, det kan vara stryptag, det kan vara att putta någon, att hålla fast någon. Det ser väldigt olika ut. Så ofta om man frågar någon har du utsatt någon annan för våld eller blivit utsatt för våld så säger många kanske nej för fysiskt våld kanske inte är det allra vanligaste hos de som vi möter. Det är ganska abstrakt att säga: har du varit utsatt för våld? Därför är det viktigt att vi också pratar om de här olika våldsformerna.

Psykiskt våld skulle jag säga förekommer bland alla våra personer som vi möter. Både de som utövar och de som blir utsatta. Det kan vara att man kallar någon för kränkande saker, man pratar nedvärderande med någon, man kontrollerar – svartsjuka till exempel.

Sexuellt våld är någonting som också är väldigt svårt att prata om och många säger att de inte är utsatta för det men vi vet också att det är väldigt, väldigt vanligt. Jag skulle säga att i nästan alla våra ärenden så är det också så att man har varit utsatt eller utövat sexuellt våld. Sexuellt våld kan ju vara att den ena personen känner sig tvingad till att ställa upp på sexuella handlingar för att lugna en situation till exempel. Ens partner kommer hem och man vet att nu är den här personen arg och då vet jag att då kommer det hända någonting. Så för att skydda sig själv eller skydda sina barn så kanske man väljer att då inleda någonting sexuellt även fast man inte vill det för att man vet att det kommer lugna den här personen. Men sen kan det också vara sexuella handlingar som är med våld och som är med fysiskt våld eller grövre på det sättet.

Kim Tjernquist – 15:23

Många gånger är det också att man pratar, Det är någonting att prata om våld överlag som kan vara väldigt, väldigt känsligt, men att också prata och berätta om vad man varit utsatt för när det kommer till sexuellt våld är ännu mer intimt. Så det kan vara väldigt, väldigt svårt i början och många tänker inte ens att de har varit utsatta för just sexuellt våld men när man väl börjar fråga mer kring olika situationer så märker man ganska tydligt att många som vi möter har varit utsatta.

Nicole Gondek Baig – 15:56

Detsamma gäller de som utövar våldet, att man inte heller vill säga att man utövar ett sexuellt våld för att man inte vill definiera sig som en våldtäktsman eller våldtagen.

Ekonomiskt våld, det kan handla om att man tar lån i någons namn, man låter inte någon ha tillgång till sina egna pengar, när den här personen får lön så kanske det förs över på ett konto som kontrolleras av den ena personen till exempel. Många som vi möter som har lämnat relationen och sin partner, har väldigt mycket skulder eller bilar eller sånt som står i deras namn som de inte själva använt eller de kanske inte ens har körkort och kan köra den här bilen, men det står i deras namn och den andra personen vill inte betala för det.

Materiellt våld kan handla om att man har sönder saker, man kastar saker som har stort emotionellt värde, man kanske har fått någonting av sina föräldrar eller mor- eller farföräldrar som betyder väldigt mycket och att man har sönder det för att skada den andra personen.

Kim Tjernquist – 16:58

Många kan efter att man har lämnat, att våldsutövaren vägrar lämna ut saker som faktiskt är mina, eller vägrar flytta från lägenhet eller hus. Man har och får inte tillgång till de sakerna. Det är vanligt.

Nicole Gondek Baig – 17:20

Många som vi möter kan berätta att han har slängt ut mig och låst dörren och jag kommer inte in eller han har bytt lås. Latent våld, det är någonting som vi brukar prata om, att våldet ligger i luften, man kommer in i ett rum och så känner man känslan av att det känns inte bra, den här personen är arg eller det kan vara ett ansiktsuttryck eller ett kroppsspråk, att nu vet jag att någonting kommer hända. Men det kan även vara så att det kanske har hänt en våldshändelse för länge sen och så lever man kvar i minnet av den, att jag vet vad som kan hända om jag gör si eller så. Så därför anpassar man sig hela tiden efter den här personens humör.

Kim Tjernquist – 18:01

Det är vanligt i familjer. I en familj, när vi pratar med barnen och även med den som är våldsutsatt eller har varit, är det väldigt vanligt att de hör redan när personen kommer innanför dörren att alla vet vilket humör den är på, hur ska vi göra för att vi inte ska göra någon upprörd eller att det ska bli en våldshändelse.

Nicole Gondek Baig – 18:22

Barn tar väldigt mycket ansvar där. I att jag ska vara lugn eller jag ska vara tyst eller jag ska inte starta någonting eller jag ska inte vara bråkig eller jobbig för då kanske den ena föräldern blir sur på den andra och då kommer det hända någonting.

Susanne Hansen – 18:35

Eller tvärtom.

Nicole Gondek Baig – 18:37

Eller tvärtom, ja precis. Försummelse handlar mycket om, det kan vara personer som har olika funktionsvariationer som behöver extrastöd eller mediciner som förvägras de medicinerna. Det kan vara så att man har en synnedsättning och så flyttar den andra personen runt saker i rummet så att man inte vet hur man ska röra sig för att det är en trygghet att veta vart möbler står. Det kan vara till exempel så. Eller att man behöver sjukvård, man kanske har varit väldigt dålig eller blivit väldigt skadad av våldet också. Att man då inte får sjukvård eller åka till akuten om man behöver det.

Eftervåld är någonting som vi pratar väldigt, väldigt mycket om nu och som det pratas ganska mycket om i samhället just nu för det är ganska nytt våld. Det är inte nytt i att det aldrig har förekommit men man har inte pratat om det på det här sättet. Det är efter att man har lämnat relationen eller gjort slut så fortsätter våldet. Många tror att länge jag lämnar kommer det vara bra. Men tyvärr är det ju så att våldet fortsätter i form av att man kanske måste gå igenom vårdnadsprocesser, man måste samarbeta för att man har gemensam vårdnad och då kan våldet fortsätta i att barnen blir påverkade, man pratar illa om den andra föräldern eller att man fortsätter att förhindra dem från att träffa den ena föräldern. Det kan se väldigt olika ut. Eller fortsätter hota med att socialtjänsten kommer ta barnen om inte du låter mig träffa dem. Det är ganska vanligt. Många blir väldigt, väldigt påverkade av det. De flesta som vi möter nu kommer till oss många år efter och lever verkligen i det här eftervåldet och mår väldigt dåligt av det.

Kim Tjernquist – 20:20

Vi jobbar också med våldsutövarna. Att de som utövar våldet att faktiskt börja prata kring det. Om vad är det som händer nu och vad har du för relation till den tidigare partnern och även med barnen. Hur blir det för dina barn när du gör det här. Det är för att just synliggöra.

Nicole Gondek Baig – 20:44

Verkligen. Kollektivt våld, det handlar om att det är flera personer som utsätter. Att man kanske behöver upprätthålla vissa normer som kollektivet anser vara viktiga. Kyskhet och att kvinnor, det är främst kvinnor, ska vara oskulder. Våld mot husdjur, det är att man använder husdjuren för att skrämma sin partner, man skadar dem för att skrämma sin partner, för att såra sin partner. Håller dem som gisslan ibland för att partnern ska bli ledsen eller påverkad eller må dåligt. Det kan också hända att man dödar djuren för att partnern har lämnat för att man vill hämnas.

Kim Tjernquist – 21:24

Det har varit situationer när till exempel någon kanske inte vill åka och få skyddat boende eller få skydd för att de inte får ta med sig sitt djur. Då väljer man att stanna hemma istället och vara kvar i våldet.

Nicole Gondek Baig – 21:41

Nu kommer vi gå in lite mer på vår behandling. Lite mer på hur vi jobbar i våra behandlande samtal. Det är fyra grunder som vi utgår ifrån: Att den som utövar våld vill något med sitt våld. Att det finns en riktning och det är det vi behöver försöka hitta. Vad är riktningen med våldet? Vad är målet med våldet? Att våld är alltid är utförarens ansvar. Lite som Kim var inne på, pratar vi väldigt mycket om ansvar och vem som bär ansvar för våldet, även med barn. Men det är viktigt att veta att det går att förändra sitt våldsamma beteende och det finns hjälp att få. När vi träffar personer som har utövat våld så vill vi att de ska känna att vi finns där för dem. Att vi vill vara ett stöd i den processen att förändra sitt beteende. Att när man träffar dem så kommer de alltid få ett respektfullt bemötande och att vi är professionella.  Nu byter vi plats.

Susanne Hansen – 22:49

Vår utgångspunkt när vi träffar människor som har utsatt andra för våld är att man alltid har en längtan, en önskan om att vara en bra partner, en bra förälder. Att man alltid har en önskan om att må bra. Vi tänker att det är ganska enkla utgångspunkter att börja att prata om.

Nicole Gondek Baig – 23:18

Att man kanske inte mår bra när man utövar våld i många fall.

Susanne Hansen – 23:22

Precis. Som exempel så tänker vi att det är viktigt att synliggöra våldet. Jag tänker att det finns verkligen många som aldrig någonsin pratar om det här med någon. Så att kunna identifiera situationer, prata om vad det egentligen är som händer, vad vi kallar det, de här våldsformerna som Nicole beskrev. Det kan vara otroligt bra att det finns någonstans där vi verkligen kan prata om det. Vi försöker alltid att hitta alternativ till våld som fungerar för den person som vi har i rummet. Egentligen, det här med att sätta ord på sina känslor, det är som, vad ska man säga, en stomme i en behandling. Det här kan komma lite var som helst, men att sätta ord på sina känslor, negativa känslor, det är superviktigt. För att, som vi ska titta på nästa slide, vi kan gå över till den. Det här är en ilskeskala som vi, när vi kör den här, jag kanske ska ställa mig på den här sidan. När vi kör den här gruppen, icke våldsgruppen, så har vi en ilskeskala kallar vi den, från ett till sex, där vi går igenom alla de här stadierna med varje person. Det gör vi också individuellt, men just i gruppen så är det ganska utmanande att försöka hitta vad som händer, istället för att, som vi pratade om förut, att man ofta tänker att det är 0-100. Det bara slocknade, det bara svartnade, jag bara såg rött och sen hände det. Det är ju inte så egentligen. De flesta, när man kan lugna ner tankarna efteråt och prata om det, så kan man ofta hitta precis hur det började. Här är det en av våra behandlare som själv har fått göra en ilskeskala i utbildningen. Hon har sett att första steget är att hon börjar känna sig misstänksam, börjar fundera på, vill den här människan mig ont eller är det något konstigt i situationen? Steg två, att hon känner sig irriterad, där kan man känna i kroppen, vi pratar mycket om att vi behöver prata om hur kroppen reagerar.  När hon blir irriterad, steg två, så börjar hon bli varm och känna att hon vill röra på sig. Steg tre, då definierar hon det som arg-ordet, Tittar vi på kroppen, känner hon sig stressad och hon…

Nicole Gondek Baig – 27:06

Kan inte sitta still.

Susanne Hansen – 27:08

Hon börjar känna att hjärtat slår och värmen. Man brukar säga att man ofta blir varm i händerna. Att blodet går till händerna när man blir riktigt arg. Steg fyra kallar hon det för fientlig. Från det steget så beskriver hon att hon inte kan backa härifrån. Här är, point of no return. Steg fem, är hon rasande. Då vrålar hon. I kroppen är det kaos. Hon kan inte tänka. Pannan, pannloben är helt bortkopplad. Steg sex, är maximal ilska. Då säger hon att hon känner sig tokig. Hon slår sig själv och hon slår med knuten näve. Hon känner sig i kroppen mer och mer stressad och kan verkligen inte tänka klart. Det här är ett exempel hur man kan jobba med just ilska. Vi försöker också då synliggöra våldet och sätta ord på det man har varit utsatt för.

Det här är för våldsutsatta, hur vi jobbar med dem för att jämföra med det som också var att synliggöra våldet. Men det är lika viktigt för våldsutsatta att vi pratar om de här våldsformerna, vad det är som pågår. För det är väldigt många som kommer till oss som inte har en aning om att de egentligen har, det är väldigt mycket som de inte tycker är våld. Det är jätteviktigt att sätta ord på vad man har varit utsatt för. Det kan ta mellan 1 och 1,5 år att gå igenom en sådan här behandling. För att det är så många som är så, vad ska man säga, minnespåverkade. De har levt under stress under så lång tid så de kommer inte ihåg vad de har varit med om. Det är jättesvårt att uttrycka. Det är som att hjärnan blir nästan förlamad kan det kännas som ibland, vissa delar av den. Jag tror att det är så också. Nästa punkt är att vi behöver hjälpa dem att hitta stöd för framtiden, vägen framåt och att förhålla sig till samhället och den som utövar våldet. För tyvärr är det så att samhället också är med och utövar våldet i de här familjerna. Den våldsutsatta känner sig väldigt sällan lyssnad till och hörd. Rättssystemet är inte bra heller på att lyssna på de här personerna. För att det finns strukturer som är van vid att lyssna på en av parterna, oftast den som utsätter.

Kim Tjernquist – 30:44

Jag tänker också att vi ska nämna att vi, det sa jag inte i början, vi har också stöd under rättsprocess. Så man kan komma till oss om man endast vill ha stöd, men oftast är det så att många av de som vi träffar, ska upp i rättegång utifrån vad de har varit utsatta för. Då kan vi följa med som stöd. Det är också det som Susanne var inne på, att det strukturella våldet de möter, vi brukar jobba ganska mycket med att även om inte våldsutövaren blir dömd så är fortfarande deras upplevelser på riktigt. För det är två olika saker, att i ett brottsmål så är det det specifika brottet. Men det vi pratar om att jobba med, är hela upplevelsen. Vilket innebär att de kan ha en lång historik av upplevelser av våld, men sen blir de inte hörda när de sitter i rätten. Så det jobbar vi ganska mycket med. Nu ska jag försöka stå så att jag inte står i vägen.

Vi är RVC Väst, så vi har Västra Stockholm som upptagningsområde. Det är Hässelby-Vällingby, Spånga-Tensta, Rinkeby-Kista och Bromma. Och sen så har vi tre RVC till. Det är Sydost, Sydväst och Innerstan. Alla är lite olika, men vi jobbar exakt samma. Beroende på vilken stadsdel man bor i eller vilket upptagningsområde så hör man av sig till den stadsdelsförvaltningen. Sen kan man slussas vidare till vilket RVC man vill. Här är våra kontaktuppgifter. Nu ska jag säga att ni ska hänga kvar en liten stund. Vi ska bara placera om oss lite.

Volontär Johan – 32:53

Då är vi tillbaka igen. Vad bra att ni sitter kvar och lyssnar på oss. Viktigt ämne, spännande ämne. Mycket händer på relationsvårdscenter. Nu ska vi ha ett litet samtal omkring frågor som har växt hos mig och frågor, och jag saker som ni känner att ni glömde att säga. Jag tänkte börja med en fråga. Ni har talat nu om Stockholm. Det här är ju en verksamhet som pågår i Stockholm. Men vi riktar oss till hela Sverige och då bara en liten kort fråga. Känner ni till att det finns liknande verksamhet på andra ställen i Sverige?

Nicole Gondek Baig – 33:40

Det finns Alternativ till våld som vi pratade om. Det finns på flera ställen. Nu kan inte jag rabbla upp alla men jag tror det finns i Jönköping. Men det finns på flera ställen.

Volontär Johan – 33:48

Det är viktigt att veta att i de större städerna så finns det en koppling och man kanske kan ta sig till de olika orterna.

Nicole Gondek Baig – 33:55

Även på mindre kommuner då har de relationsvåldsteam, de som Kim var inne på och pratade om. Det finns alltid hjälp att få oavsett vart man bor i landet så ska det finnas hjälp att få. Både som utsatt och utövare.

Volontär Johan – 34:08

För det här är ett väldigt viktigt ämne som också regeringen har visat på vikten av. Framför allt när det gäller kvinnors utsatthet. Men eftersom vi jobbar på Mansjouren så vet vi också att det också är män som blir utsatta.

Kim Tjernquist – 34:22

Vi vet också att det är väldigt stort mörkertal. Alltså både just med män som är utsatta men också utsatthet över lag. Att det är många som inte… det är mycket skuld och skam, man vågar inte ta kontakt. Vet man heller inte att det finns någonstans att ta kontakt så blir det ännu svårare.

Volontär Johan – 34:42

Jag tänkte, eftersom vi jobbar som volontärer på Mansjouren så möter vi då både de som utsätter och de som är utsatta. Den upplevelse vi har är tyvärr fortfarande att de som utsätter kan uppleva att de inte riktigt, de blir ju anmälda och de sitter i häktet, men det finns ett litet barn, en liten kille bakom den fasaden. På samma sätt står män som blir utsatta för svårigheter att bli trodda. Jag märkte att det fanns mycket stöd när det gäller de som är utsatta som kommer till er. Men det jag inte hörde, men det kanske finns, möter ni även den lilla killen som utsätter? Han sitter också i rätten och kanske behöver något motsvarande stöd som den som är utsatt. Fast det är utifrån två olika sidor.

Nicole Gondek Baig – 35:47

Vi jobbar med det i vår behandling. Då pratar vi såklart om hur du haft det i ditt liv, hur mår du. Fokus är inte bara på att du har utövat våld utan som du var inne på, hur mår du? Vem är du? Vad har du varit med om och hur har det präglat dig? Det är ju jätteviktigt att bemöta människan och inte handlingen. Lite som du är inne på, att vi ska inte bara prata om våldet utan vem är du och vad har du med dig.

Volontär Johan – 36:10

Så den som utsätter, den kan få precis motsvarande stöd i den relation de får med er?

Nicole Gondek Baig – 36:23

Absolut. Sen är vi inte på rättegångar med den som har utövat våld. Det har inte vi i vårt uppdrag. Men i vår behandling är det så.

Volontär Johan – 36:31

Jaha, okej. Så där blir det en liten tvist.

Kim Tjernquist – 36:35

Det handlar om att bygga allians. Vi kan inte sitta där och tänka att personen i fråga är en idiot. För då funkar det inte. Personen har ju tagit sig dit och någonstans så vill den kanske gå mot en förändring. Det är det som är viktigt att vi ser. Att faktiskt jobba med det fröet för att kunna komma vidare.

Volontär Johan – 36:56

Vi möter ju i Mansjouren, det är framför allt män som kommer till oss. De vill förändra någonting. Vilket betyder att vi ser ju inte hela spektrat utan vi ser just de som i stunden är motiverade, till att ringa, till att ha kontakt och så vidare. Det kan också vara så att det är hustrun eller partnern som vill att mannen ska komma, vilket inte heller är fel. Men vi brukar oftast fråga vad som fick dig att komma hit. För det styr lite vilken approach vi har i samtalet. Jag tänker att det kan vara likadant hos er att det inte är säkert att den som utsätter eller den som är utsatt, att det är de själva som har tagit initiativet. Det kan vara en kompis kanske eller det kan vara en annan i familjen. Hur ser ni på det? Har ni observerat det?

Nicole Gondek Baig – 37:50

Jag tycker att det är ganska vanligt att man hör av sig för att man har fått in en orosanmälan till barnenheten och de säger att det finns ett relationsvåldscentrum, du kanske ska gå dit och prata om det som har hänt och hur det blir för dig. Men också att partnern kanske har flyttat till skyddat boende och det händer mycket i den personen som utövar våld då och att man tänker att jag vill förändras, jag vill ha hjälp för att jag vill att min partner ska komma hem, jag vill att vi ska kunna ha det bra igen eller för mina barns skull så vill jag förändras. Men mycket att det är socialtjänsten som har hänvisat, främst barnenheten eller att partnern säger att om inte du tar emot hjälp då kommer inte vi kunna leva tillsammans längre.

Volontär Johan – 38:28

Hur många är det under ett år som ni har kontakt med? Om vi tar bara er region som ni kanske mest har koll på? Era kunder, är det ett tiotal, hundratal eller tusental?

Nicole Gondek Baig – 38:48

Det är över hundra i alla fall.

Kim Tjernquist – 38:50

Ja, generellt, det kommer kontinuerligt till oss och vi har  någon form av genomgång varje vecka på hur det ser ut. Säg att just nu i alla fall, så har vi ett inflöde med en våldsutövare per vecka som kommer in.

Volontär Johan – 39:12

Men det är färre våldsutövare än det är utsatta?

Nicole Gondek Baig – 39:16

Det kanske är 80-20.

Volontär Johan – 39:18

Men önskebilden skulle vara att det egentligen var lika fördelat? Att det kom fler som vågade ta steget att förändra sitt eget beteende?

Nicole Gondek Baig – 39:29

Det är jätteviktigt för oss.

Kim Tjernquist – 39:31

Ja och jag tänker så här att, i och med att vi jobbar mycket med våldsutsatta och har gjort tidigare också, så blir det det så att om vi inte, hade haft några våldsutövare så hade vi heller inte haft några våldsutsatta. Så det är klart att det är en jätteviktig målgrupp att jobba med. Även tidigare, att de har barn som har upplevt våld i nära relation. De barnen i sin tur, finns det forskning på, växer upp och mår inte bra psykiskt. Och kanske tar efter beteenden, det kan man se ganska tidigt att de tar efter beteenden som de ser. Så att det är ju en superviktig målgrupp.

Volontär Johan – 40:15

Vad är största motståndet för att ta kontakt? Jag förstår om det finns någon hänvisning från socialtjänsten, att där finns det en ingång, men kommer det folk från gatan, och kan ni se att det finns motstånd för att våga göra det? När det gäller Mansjouren kan vi se, att folk ibland kommer till vår dörr men inte längre. Att efter fem gånger då helt plötsligt så vågar de knacka på och komma in. Kan ni uppleva att det är på ett liknande sätt hos er?

Susanne Hansen – 40:57

Det är svårt att veta. Det är bara de som ringer eller kommer till oss som vi vet om. Men det är det säkert eftersom det är så få som ändå ringer.

Kim Tjernquist – 41:12

Jag tänker att det handlar jättemycket om skuld och skam, men också att inte vilja se eller ta ansvar för våldet. För det är ju det det handlar om och kommer man till oss så är det specifikt för att prata om det våld man har utövat – om man kommer som utövare. Vilket såklart är ett jättestort steg. Att kunna börja se att, det jag har gjort är inte rätt och det är inte på grund av andra omständigheter utan det är faktiskt jag som har utövat det.

Volontär Johan – 41:44

Hur är statistiken? Resultat? Hur många lyckas ta sig ur det, som utsättare eller som utsatta? Hur ser det ut? Vi kan tala om upplevelser, inte statistik. Får ni en känsla av att det ger resultat?

Nicole Gondek Baig – 42:07

De har faktiskt forskat på vår verksamhet. Säger jag som att jag skulle kunna rabbla resultatet här. De har gjort forskning från Marie Cederschiölds högskola på hur bra vi lyckas med vår behandling. Där kom de ändå fram till att det ger resultat. Vad resultatet är, om man kommer sluta helt eller inte, det ser olika ut. Att våra insatser ändå är bra och att de funkar.

Volontär Johan – 42:38

Styrkan, är det att man börjar sätta ord på känslorna oavsett om man är utövar eller utsatt? Nu har vi en fråga från de som sitter och lyssnar. Måste man polisanmäla om man kommer till er?

Nicole Gondek Baig – 42:53

Nej. Absolut inte.

Volontär Johan – 42:55

Ja, det var en kort fråga och ett kort svar. Ni anmäler inte om ni får reda på det utan det är någonting som sker på annat sätt?

Kim Tjernquist – 43:03

Vi kan vara med. Vi har stöd under rättsprocessen, men när man kommer till oss kan det vara så att man till en början inte har anmält någonting. Det är någonting vi jobbar med successivt. Så många kanske gör en polisanmälan under tiden de går hos oss.

Volontär Johan – 43:19

Då är det oftast de utsatta som gör det?

Kim Tjernquist – 43:22

Ja.

Susanne Hansen – 43:24

Vi har samma regler som alla andra behandlare. Får vi reda på någonting som ger mer än två års fängelse, då behöver vi anmäla. Vi måste alltid orosanmäla.

Volontär Johan – 43:37

Så att ni inte gör det, det är inte säkert, utan det kan vara så att ni gör det ändå.

Susanne Hansen – 43:44

Det är någonting som vi berättar. Det är inte något som kommer från en klar himmel.

Volontär Johan – 43:53

Om det är mer än två års fängelse så kommer ni i så fall ta samtalet med de som det berörs och sen så talar om varför.  Är det inte svårt att bedöma om det är två års fängelse eller mer?

Nicole Gondek Baig – 44:11

Absolut. Du menar brottsrubricering? Grov kvinnofridskränkning, det är ett ganska grovt brott och det är ett år. Så jag det måste vara ganska mycket för att det lägsta är ett år. Men orosanmälan, det är en annan sak och finns inte i straffskalan. Som du tänkte säga, om du ville säga det.

Susanne Hansen – 44:35

Som alla myndigheter eller myndighetspersoner har vi en plikt att orosanmäla om att barn far illa. Ja, så är det. Men det är också någonting som vi försöker vara transparenta med.

Volontär Johan – 44:57

Vad är kärnan i det som behöver förändras för den som är utsättare? Jag antar att ni har en strategi utifrån den intervju och de samtal ni har. Vad är det den som utsätter behöver göra för att förändra sitt beteende? Vad är nyckeln eller nycklarna?

Nicole Gondek Baig – 45:28

Att vilja förändra sitt beteende.

Volontär Johan – 45:29

Okej, viljan är en viktig faktor. Om man har viljan då, vad är det sen som är nycklarna för att komma vidare? Går man tillbaks i livet och tittar på uppväxt eller ser man här och nu och hur man kan gå framåt? Hur gör ni?

Nicole Gondek Baig – 45:50

Det är både och.  Vi jobbar ju till exempel i vår grupp, det är jag och Susanne, vi har en grupp för våldsutövare. Där gjorde vi livslinje och då går man tillbaks från hur du har haft det från att du föddes tills nu. Saker som har hänt när man har varit våldsam viktiga händelser i livet. Då pratar man och delar det med varandra om hur man har haft det i sitt liv.

Volontär Johan – 46:11

Betyder det också att man behöver göra upp med det, det förflutna? Och i så fall, hur konfronterar ni det eller hur arbetar ni med det?

Susanne Hansen – 46:21

I gruppen, är det på ett mera KBT-sätt. Att vi tittar på beteenden och kartlägger hur det har sett ut. Individuellt kan man jobba på ett annat sätt där man går ner på djupet, vad det var som hände. Men i gruppen så handlar det om att se mönster för beteenden. För det är det vi tänker och det är det som Per Isdal tänker. Att det viktigaste är att få stopp på våldet. Att se hur mönstren har sett ut under livet med våld. För att det påverkar alla.

Volontär Johan – 47:08

Jag tänker bara att ”stopp med våldet”, det är ungefär som alkoholberoende. Man måste först börja sluta dricka. Sen kan vi diskutera hur ska du bibehålla den statusen och hur ska du hitta nycklar för att hantera när risken för återfall kommer. För att jag antar att det är ingen skillnad på om det är ett beteende eller det är ett beroende eller vad det nu är. Så behöver vi hitta nycklar för att vara förberedd när det kommer. Kan du berätta lite omkring just de områdena? Hur hjälper ni den som kommer till er att hitta nycklarna till exempel? Att vara förberedd när känslorna som du beskriver, när diagrammet kommer, och ändrar det beteendet?

Susanne Hansen – 48:02

Att vara uppmärksam på sig själv. Att försöka rikta uppmärksamheten inåt istället för utåt. Att ha kroppen som en kompass. Det tänker jag kan vara väldigt, väldigt verksamt.

Volontär Johan – 48:20

Tränar man då eller är det som man tränar tillsammans med?

Susanne Hansen – 48:25

Ja, på det sättet att man har ilskeskalan. I gruppen tar vi varje vecka att alla berättar om sin ilskeskala. Var de har varit. Det kan ha varit ettor hela tiden men då pratar vi ändå om vad har man gjort av den situationen. Vad har det varit för situationer. Det handlar om att bli uppmärksam på när det känns dåligt i kroppen och vad det är för tanke som blir.

Volontär Johan – 48:58

De har en liten hemläxa att ta med sig till nästa gång på hur man lärt sig se på sig själv. Jobbar ni enbart individuellt eller även i grupp?

Susanne Hansen – 49:09

Det här är bara en grupp.

Kim Tjernquist – 49:12

För det man måste tänka också, vi jobbar även individuellt.  Man kan se att många har haft det. Mönstren har kommit sedan de var små och att inte få sätta ord på sina känslor som vi var inne på att många har lärt sig att inte ens känna någonting. Att man kör bara på och sen att ilska, det är någonting som bara händer. Det går från noll till hundra fast det gör ju inte det. Det är samma med våldsutsatta att det blir för jobbigt. Oavsett vem det är så blir det jobbigt att känna.

Volontär Johan – 49:50

Nu har vi en fråga till från de som sitter och lyssnar. Är det vanligt med det här eftervåldet? För det tog ni upp i slutet att det var någonting nytt även fast det är vanligt.

Kim Tjernquist – 50:01

Jag skulle säga att vi ser det i väldigt många ärenden som vi har. 90 procent av ärenden.

Nicole Gondek Baig – 50:06

I alla ärenden där folk har lämnat så finns det.

Volontär Johan – 50:10

Vad är det för typ av eftervåld som ni ser främst?

Nicole Gondek Baig – 50:14

Det är genom barnen. Mycket som rör barnen. Vid överlämningar, planera överlämningar när man har gemensam vårdnad. Hot på sms, om du inte gör si då kommer jag inte låta dig träffa barnen. Om du gör så så kommer jag göra något annat. Jag kommer inte skriva på det här pappret att barnet ska få gå i den här förskolan. Jag kommer inte ändra adressen på barnen om du har flyttat. Mycket, att fortsätta kontrollera hela familjens situation.

Kim Tjernquist – 50:46

Att straffa och straffa. Som sagt och som vi var inne på, jobbar vi att om det kommer en person till oss som är utövare och som kan prata om det här. Vad har du för kontakt med barnen? Har du någon kontakt? Många kanske inte har det. Det är någonting man kan börja successivt. Men vad tror du, hur tror du de upplevde den här situationen? Tror du de skulle kunna tänka att det kändes skrämmande? Att synliggöra det också. Att barnen använder det. Det är en ganska viktig del om man har barn. Att faktiskt mentalisera för det är många som kommer till oss och som utövar våld som har svårt att mentalisera. Hur blir det för den här andra personen?

Volontär Johan – 51:31

Mentalisera, vad betyder det?

Kim Tjernquist – 51:32

Ja alltså att tänka och känna kring hur den andra personen känner, hur det blir för den personen.

Volontär Johan – 51:40

Träffar ni också par eller familjen? Eller tittar ni på individerna och hjälper utifrån det? Då förstod jag att det var barn, det var vuxna – utsatta och utsättare.

Kim Tjernquist – 51:58

Ja, för det kan vara så att det går tre ur samma familj: både våldsutövare, våldsutsatt och barn. Men vårt mål med behandlingen är inte, det är ingen familjebehandling på det sättet att målet är att man ska bli sams. Utan det är snarare att var och en ska få jobba med det som den behöver jobba med.

Volontär Johan – 52:21

Ja, okej, jag förstår det. När jag tänker på det här med att skilja på utsättare och utsatt, så utsättare, där känns tanken ganska enkel. Den behöver sluta med det. Den behöver hitta andra sätt att lösa den frustration eller det som ni berättar om byggs upp i kroppen, alltifrån varm om händerna och allt det där. Så den verkar vara liksom enkel att tänka kring. Även fast jag förstår att det är svårt. Men då tänker jag för den som är utsatt, har den ett eget jobb att göra eller är det bara överlämnat till den som är utsätter?

Kim Tjernquist – 53:07

Jag tänker så här, ansvaret ligger aldrig på den som är utsatt. Det som vi jobbar med, med någon som är utsatt är att många som kommer till oss säger från början att jag kanske inte ens ska vara här. Det kanske är andra som behöver det här mer än vad jag behöver. Sen börjar man prata om det. Så det här är våld och det här är våld och det här är våld. Så vi jobbar som vi sa psykoedukativt, att vi jobbar med vad är våld och sen kunna konkretisera det till dens upplevelse, hur det har varit.

Volontär Johan – 53:40

Givetvis, den som utsätter har ansvar för det den gör. Jag håller helt med om det. Men jag tänker också så här, att den som är utsatt har också en historia och kanske attraheras till vissa… hur man behandlar sig själv, att man utsätter sig själv för situationer. Jag tänker också så här, jag är ute på lite minerad mark just nu, men det kan vara så att har jag gjort det en gång så kan jag göra det igen, därför att jag har ett beteendemönster som gör att jag inte är rädd om mig själv eller utsätter mig. För att jag egentligen vill få någonting annat och då är jag beredd att ta ett antal risker. Att den personen också har ett jobb som den behöver göra, att titta på sig själv på samma sätt som den som utsätter?

Susanne Hansen – 54:37

Det är som du säger, det är minerad mark. Det här är knepigt, men jag tänker att det är mycket uppe i debatt just nu också det här med toxisk manlighet, finns det då en toxisk kvinnlighet? Det är där jag tänker att strukturerna som vi lever i, även om vi då säger att vi ska vara det mest jämställda landet i världen ibland, så tänker jag att ni som lyssnar, vi som är här, vi vet att så är det tyvärr inte. Jag tänker att när man lever i de här normerna, jag är snart 57, jag har levt med de här normerna hela livet, jag vet vad det har gjort med mig. Som kvinna är det ett visst mått av anpassning som man hela tiden behöver göra. Från skolmiljö till arbetsliv till löneläge. Det är klart att normerna påverkar båda. Och det är klart att vi gör ett jobb individuellt med de våldsutsatta också kring att diskutera de här sakerna. Att också synliggöra, vad är det för normer? Vi pratar jättemycket om internalisering, till exempel. Att om någon hela tiden säger till mig att du är ful, du duger ingenting till, jag vill inte se dig, till slut så bor de här tankarna i huvudet.

Volontär Johan – 56:19

Att det blir normalisering, är det det du menar?

Susanne Hansen – 56:21

Nej, internalisering, att man tror att de här tankarna är mina egna om mig själv. Det jobbar vi jättemycket med, om det kan vara något svar på din fråga.

Kim Tjernquist – 56:31

Man måste också komma ihåg att det varierar, vem som helst kan bli våldsutsatt eller också våldsutövare. Många, många kategorier finns av våldsutövare.

Volontär Johan – 56:42

Ja, det är en lång lista på vad som egentligen är våld som går betydligt vidare än det man tänker automatiskt.

Kim Tjernquist – 56:49

Så jag tänker, utifrån det du säger, att det kanske är ett beteende som någon tar vid efter att ha träffat flera olika personer som…

Volontär Johan – 56:59

Ja, om vi tar kvinna och man, man söker sig till en viss typ utav män eller mannen blir utsatt, mannen söker sig till en viss typ utav partner. Det handlar oftast om sin egen utsatthet som barn och som man fortfarande gör som vuxen. Att ibland så kan vi se det att kaoset är bättre än när det inte är kaos. För i lugnet vet jag att det kommer kaos och då söker man sig till kaoset. Det man känner till. Ja, det finns också i den utsatta att man söker sig till ett kaos för det känner man igen. Det låter ibland väldigt konstigt, men jag stöter på det nästan dagligen.

Kim Tjernquist – 57:44

Absolut kan det vara så som du säger just med kaoset, men jag tänker att så här generellt sett så möter vi väldigt många olika typer av våldsutsatta. Så jag skulle inte kunna säga att det finns ett mönster i att någon, det kan ju finnas en våldsutövare som man har levt med i 50 år. Då har man inte sökt sig till någonting annat. Utan det finns väldigt mycket komplexa känslor i det som gör att man inte går. Så det finns en lång process innan man väl har kommit till att man kan göra det fysiska uppbrottet, men sen kan du ha flera år som du jobbar med det emotionella uppbrottet.

Volontär Johan – 58:20

Vi ska inte fastna vid den frågan, men jag vet att den är het, men vi kan ta det vid ett annat tillfälle. Återfall, att man kommer tillbaka eller att man inte klarar det här. Hur ser det ut med det? Jag tänker att all typ av förändring leder ibland också till återfall, stort eller litet. Man hittar en annan partner som är liknande eller att man utsätter en ny partner. Därför att vi är så vana vid det gamla. Det gamla är så inlärt som ni är inne på. Det är så inlärt så in i benmärgen så att det krävs ett så starkt jobb för att ta sig därifrån. För det vanda är tryggt även fast det är hemskt, även fast det är elakt och fult så är det tryggt. Även fast barnet har blivit utsatt ut utsätter så finns det en tradition och då gäller det att stå emot den traditionen och ha nycklar. Då tänker jag att då kommer också återfallen. Träffar ni dem?

Kim Tjernquist – 59:30

Absolut.

Volontär Johan – 59:32

Kommer de tillbaka just till er därför att de har varit hos er och på det sättet fått stöd?

Kim Tjernquist – 59:36

Jag tror att det många gånger är så här, säg att man kommer på friytan som vi har på fem samtal. Vi möter ju ganska mycket motstånd från början. Man vill inte riktigt tillstå våld. Successivt kanske man kan hitta en väg och det som vi skickar med eller som den personen som utövar våld tar med sig från de här fem samtalen kanske inte är att den fortfarande inte tar ansvar fullt för det våld som den har utsatt andra för. Men kommer den tillbaka så kanske det oftast är därför. För att man inser att jag kanske behöver jobba med det här.

Volontär Johan – 1:00:20

Tiden rinner iväg här. Det finns en sista fråga som vi brukar ha med oss som jag tänkte jag skulle lämna över till er också och få svar på. Det är tre viktiga råd till den som utsätter och den som är utsatt som de som lyssnar här idag kan ta med sig. Det som ni tycker är det viktigaste och kärnan i det här som de kan ha med sig och se. För att våga, för att bryta eller vad det nu är. Vi kan börja med de utsatta. Tre viktiga punkter?

Nicole Gondek Baig – 1:01:02

Det gäller för båda att det finns hjälp att få. Vi finns här. Det finns hjälp att få. Vill man förändra sitt beteende så finns det möjlighet.

Volontär Johan – 1:01:11

Så kunskapen om att det finns faktiskt hjälp att få, oavsett om man är utsatt eller utsatt.

Nicole Gondek Baig – 1:01:16

Vi kommer möta dig som individ.

Volontär Johan – 1:01:19

Jättebra. Det var den ena. Den andra, vad kan det vara då?

Susanne Hansen – 1:01:24

För utsatta?

Volontär Johan – 1:01:25

Det gick att kombinera. Kombinera eller separera.

Susanne Hansen – 1:01:30

Jag tänker för båda, att det finns ingen skam. Jag tycker väldigt mycket om det. Att tänka på att den här skammen, det är inte jag som ska bära den, som utsatt. Som utsättare eller förövare så är det också så att skammen hjälper inte. Vi måste prata om det här. Det här är alldeles, alldeles, alldeles för vanligt. Människor dör, kvinnor dör hela tiden. Vi måste prata om det. Skammen hjälper inte i de här sammanhangen.

Volontär Johan – 1:02:14

Skammen är för de utsatta?

Nicole Gondek Baig – 1:02:16

Nej, jag skulle säga för båda.

Volontär Johan – 1:02:18

Jag tänker att det ligger en skuld framför allt för den som utsätter, men kanske också för den som är utsatt?

Kim Tjernquist – 1:02:27

Absolut.

Volontär Johan – 1:02:28

Okej, och det tredje.

Kim Tjernquist – 1:02:33

Tittar du på mig nu? Ska jag komma på det?

Volontär Johan – 1:02:35

Ja, nu Kim är det du.

Kim Tjernquist – 1:02:37

Jag tänker att vi måste komma på det tillsammans. Jag tycker att ni tog väldigt bra grejer här.

Volontär Johan – 1:02:43

För det är det jag tänker, att det kan vara bra att ha med sig. Sen tänkte jag att vi skulle avsluta.

Susanne Hansen – 1:02:51

Jag tänker ändå att det är att ta ansvar.

Kim Tjernquist – 1:02:54

Det var bra att du sa det för jag tänkte jag skulle säga det.

Susanne Hansen – 1:02:57

Ja, eller hur.

Kim Tjernquist – 1:02:58

För båda också. Lägg ansvaret dit det hör hemma.

Volontär Johan – 1:03:04

Att båda tar ansvar för det som de gör och det som de är i, eller?

Kim Tjernquist – 1:03:09

Nej, snarare att som våldsutövare faktiskt ta ansvar och som våldsutsatt förstå eller veta att det är inte mitt ansvar. Alltså ansvaret för våldet är inte mitt.

Volontär Johan – 1:03:22

Nej, just det. Ansvar för våldet är inte någon annans än den som utövar det. Tack så mycket och jag är jätteglad för att ni har kommit hit idag. Det var jätteviktiga frågor som vi har berört.

Nicole Gondek Baig – 1:03:37

Tack för att vi fick komma.

Volontär Johan – 1:03:38

Tack så mycket till er som lyssnade. Vi kommer att återkomma igen och då kommer vi annonsera det på olika sätt. Ni kan följa vår Youtube-kanal där det finns mer att hitta. Jättetrevligt att ni kom med frågor och härligt att ni var med oss idag. Tack ska ni ha.